Combüchen kan berättandets konst

Sigrid Combüchen. Spill. En damroman. Norstedts förlag. 2010

I Sigrid Combüchens senaste roman ”Spill. En damroman” funderar en fiktiv Sigrid Combüchen över sina romankaraktärer som hon bygger upp utgående från några gamla fotografier: ”De var inte särskilt fångande, men här var de. De finns flera dumma sätt att beskriva det på, som 'de ville ha sin historia berättad'. Det ville de inte alls. De ville lämnas ifred.” En av dessa karaktärer heter Hedda och det är hon som står i centrum i Combüchens väv av berättelser. Som ung flicka i det sena 1930-talet flyttar hon till Stockholm där hon utbildar sig till sömmerska samtidigt som hon upptäcker vad det är att vara en människa med en egen kropp och egna begär. I bakgrunden tynar en cancersjuk lillebror långsamt bort omgiven av en dysfunktionell familj.

Hedda är en huvudperson som är lätt att älska. Hon är inledningsvis räddhågsen och vantrivs fruktansvärt i sin nya situation. Men långsamt börjar hon växa in i rollen som ung och självständigt och vändpunkten kommer när hon träffar en bekant till sin storebror, den sexiga och intelligenta Luigi. De inleder en försiktigt passionerad relation som i det utomordentliga kapitlet ”Förförelsen” når sin höjdpunkt och som försätter en rad samtida försök till sexskildringar i grovt underläge.

”Spill” inleds med ett brev adresserat till Sigrid Combüchen. Brevet är från en Hedwig Langmark och vi befinner oss nu i 2000-talet. Hedwig har läst den fiktiva Combüchens roman och känt igen sin familj på fotografiet som beskrivs i texten. Dessa brev utgör en av berättelserna i ”Spill”, och Hedwigs brev varvas med konstruktionen av Heddas liv i Stockholm. Det kan låta rörigt men faktum är att ”Spill” aldrig blir förvirrande trots blandandet av ”fakta” och fiktion (det som utges som fakta inom romanens ramar är självfallet också fiktion vilket gör en kortfattad beskrivning som denna aningen komplicerad). För ”Spill” är lika mycket en roman om berättandets konst som en roman om Hedda.

Att berätta om berättandet eller skriva om skrivandet brukar ofta få etiketten ”postmodernt” eftersom metanivåerna är många och denna typ av texter sägs dekonstruera tanken om att det enbart finns ett rätt sätt att berätta en historia. Samtidigt är det allt utom enkelt att lyckas med konststycket att i en dylik text även bevara någon slags kärnberättelse eller drivkraft som för läsaren framåt – i dekonstruerandet av den litterära texten löper författaren ständigt risken att stöta bort läsaren.

Combüchens ”Spill” lyckas dock galant: berättandet och konstruktionen av berättelser som tema fängslar på samma gång som själva berättelsen om Hedda också fascinerar och snarast lockar till ett snabbt bladvändartempo.

Och visst, även Combüchens text problematiserar berättandet men inte enbart i litterär bemärkelse. I förlängningen ställer romanen också frågor om konstruerandet av det egna minnet och skapandet av en biografi. Var går gränsen för vad en författare får göra för att bli inspirerad? Får hon ljuga om att ha bott i ett visst hus bara för att kunna starta en korrespondens med en av husets tidigare invånare? Får hon hitta på en historia där hon själv är en romankaraktär? Ja, det får hon. Och Sigrid Combüchen gör det med bravur i ”Spill” som nog kan konkurrera om titeln som årets bästa svenska roman.