I ”De ännu inte valda” från 2007 berättade Maria Turtschaninoff en historia om två barn som plötsligt rycks ur sin vardagsvärld och hamnar på en plats befolkad av sagofigurer. I ”Arra. Berättelser från Lavora” rör sig hela berättelsen i en sagovärld där olika riken styrs av kungar och drottningar och där det kan hända märkliga saker med vävar och sånger och skogar.
Den lilla flickan Arra behandlas av sin familj som en oren och hennes mamma visar allt som oftast tecknet för det onda ögat när dottern är nära. Arra lär sig inte att prata (eftersom hon aldrig blir tilltalad) och börjar leva inuti sig själv – istället för att lyssna utåt lyssnar Arra inåt. Det här gör att hon snart börjar snappa upp naturens egna sånger. Hon leker för sig själv i skogen i riket Simora och lär sig älska allt som hon ser och hör. I sin tystnad blir hon trygg och lär sig snart att stänga ute familjens glåpord och bara lyssna till naturens sånger.
Men sångerna har en kraft som flickan inte kan kontrollera och snart är olyckan framme. Familjens hus eldhärjas, föräldrarna dör och Arra tvingas flytta in hos sin elaka syster Evia som behandlar henne som en slav. Förutom att lyssna till naturens sånger är Arra nämligen också en skicklig bildvävare och i det nya riket Lagora blir hennes vävar snart berömda. Systern Evia tar dock åt sig äran utan krusiduller och tvingar Arra att förbli en stum skuggfigur.
Maria Turtschaninoff berättar i ”Arra” en riktigt spännande utvecklingshistoria. Och trots att Arra på sätt och vis är en klassisk huvudperson, en underdog som till sist blir tvungen att sparka sig uppåt, så är romanen inte någon tradig historia. Även om det exempelvis dyker upp en prins och det är han som blir den första som får höra Arras röst så är det inte han som ensam räddar henne. Prinsen Surando blir Arras länk till världen utanför men Arra märker snart att den talande världen inte heller är problemfri. När hon börjar använda sin röst så börjar nämligen naturens ljud att försvinna från henne.
Arra tvingas lära sig balansera mellan tystnaden och det talade ordet, mellan sången och naturen. Det är en tacksam allegori till tonårens sökande efter den egna identiteten. Turtschaninoff använder sig av ljud och tystnader på ett fysiskt sätt som skapar kopplingar också till den värkande tonårskroppen. Så här låter det när huvudpersonen ska uttala sitt namn för första gången: ”Hon vred på sig, skrämd. Hennes mun tuggade luft en stund, tungan krökte sig i munhålan. Hon öppnade munnen. Ett ljud kom åkande upp ur halsen, förbi tunga och tänder. / ’Arra’, sa hon, hest ... Hon ville smaka på ordet, rulla runt det i sin mun.”
”Arra” är en tätt berättad historia där språket fungerar oerhört väl. Historien om Arra berättas i rask takt men utan att det går för snabbt. Den verkar nästan berätta sig själv vilket också förstärks av att stilen liknar de gamla sagornas. Maria Turtschaninoff berättar legender från Lavora men jag börjar nästan tro att de är sanna – så levande känns huvudpersonen Arra i sin sköra men samtidigt starka skepnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar