Sonjas godhet – medkänsla i en självupptagen tid. Owe Wikström. Natur och Kultur. 2006.
Professorn i religionspsykologi vid Uppsala universitet Owe Wikström är kanske mest uppmärksammad för boken Långsamhetens lov (2001). Med sitt lättförståeliga språk har han fångat många läsare i sina betraktelser över vardagens små glädjeämnen. Men så händer det plötsligt, under ett träningspass stannar Wikströms hjärta, och han förs i ilfart till sjukhuset för att i några dygn sväva mellan liv och död. När han vaknar upp har fyra dagar försvunnit ur hans liv, och hans inställning till världen omkring honom är förändrad. Med den traumatiska upplevelsen i bagaget börjar han läsa om vissa romaner som har präglat hans tänkande, bland dem Fjodor Dostojevskijs Brott och straff.
Det här är utgångsläget för Wikströms nya bok Sonjas godhet, titeln syftar på den unga kvinnan som i Dostojevskijs klassiker till slut övertalar huvudpersonen Raskolnikov att bekänna det mord som han har begått. Wikström pläderar i sin bok för godhetens plats i våra liv och tar upp allt från populärkulturens höga tempo till lugnet han upplever när han läser Bibeln. Han diskuterar den upptäckt han har gjort efter sin olycka, hur de ideal som visas upp i populärkulturen går ut på individualism och hur förödande detta är för vår förmåga att visa omsorg om våra medmänniskor. Via den goda litteraturen kan man hitta fram till nya sidor i sig själv och förändras, i detta fall till en omtänksammare människa, menar Wikström.
Så långt låter det ganska bra i mina öron. Men hela boken igenom kan jag inte komma ifrån några frågor. Den allra största är: hur har Wikström, som aktiv forskare, akademiker, och psykolog levt sitt liv innan sin olycka? Hur har han kunnat missa vad som pågår runt omkring honom, i hans omedelbara närhet?
I boken framlägger han många tänkvärda poänger om det tänkande som präglar många av oss, stressen, det höga tempot, och oförmågan att orka bry oss om den som sitter alldeles bredvid oss. Oftast vänder han sig till Bibeln och använder Dostojevskijs goda kristna, Sonja, som ett exempel på en godhjärtad och osjälvisk människa. Sonja uppoffrar sig för sin familj och sin försupne far, har alltid ett vänligt sinne och talar inte illa om någon. Wikström nuddar några gånger vid det faktum att Sonja faktiskt låter prostituera sig för att försörja sin familj, men tycks bara se detta som ytterligare bevis på hennes givmildhet.
Det är möjligt att Wikströms nya bok är riktad till en äldre publik, men faktum är att jag blev fly förbannad när jag läste den och fortfarande är mäkta irriterad. Detta tror jag inte är Wikströms syfte. Förvisso kunde man kategorisera mig som en av cynikerna han talar så illa om, jag är en ung och naiv studerande som fnyser år hans gubbgnäll. Med rätta, säger jag. De mer analytiska avsnitten varvas med betraktelser tagna ur författarens vardag, hur han rör sig på universitetsområdet, åker tåg, ror ut mitt i natten för att läsa en roman mitt på sjön vid sommarstugan. Det är så pretentiöst, så tjockt, hans romantiserande av läsning, bokhyllan som hans husapotek… jag suckade mig igenom de sista kapitlena.
Det är inte alls så att Wikströms resonemang är ointressanta, tvärtom, men han presenterar dem på ett så klichéartat sätt att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av det hela. Det är för många tankegångar som känns oavslutade, trådar som bara får fladdra vidare i vinden. I slutet av boken påpekar han att han kanske har överdrivit sina idéer en aning. Att hans olycka har gjort honom till en gnällig äldre herre som bara ser det negativa i sin samtid. Det är ungefär så mycket han är beredd att syna sina egna slutsatser, och av en etablerad akademiker som Owe Wikström känns det inte som tillräckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar