Intetsägande produktion av erkänd ungdomsförfattare

Litteratur. Solprinsen. Per Nilsson. Rabén & Sjögren. 2004

Per Nilsson har under nittiotalet etablerat sig som en av Sveriges mest omtyckta författare av ungdomsböcker. I böcker som ”Korpens sång” och ”Baklängeslivet” har han på ett trovärdigt sätt skildrat ungdomars tankar och känslor och visat att ungdomslitteraturen är en genre i ständig förändring. I takt med att nya uttryck och normer tas i bruk förändras även kraven på ungdomsböckernas innehåll (ta bara internet som exempel), ett faktum som Per Nilsson ivrigt utnyttjat i såväl språk som berättarstil. Hans böcker har ofta präglats av gåtfulla karaktärer vars liv slumpmässigt vävts samman, och det är inte svårt att hitta referenser till en av hans egna favoriter, den amerikanska författaren Paul Auster.

Per Nilssons senaste prestation går under namnet ”Solprinsen” och ger läsaren ytterligaren en utmaning att omvärdera sin syn på hur texten i en bok ska se ut. Varannat kapitel består av ”vanlig” text, komplett med såväl punkter som kommatecken. Den övriga texten är uppspjälkad så att varje mening står ensam; varje rad bildar endast en mening eller en bisats. Texten innehåller inte några skiljetecken, och versaler återfinns bara i början av kapitlen samt vid användningen av namn. Det kan hända att Nilsson med hjälp av avsaknaden av dessa beståndsdelar försöker återskapa den odefinierbara form som tankar ofta tenderar att få, men även om jag i vanliga fall uppskattar variation i det visuella hos en roman, känns denna vändning endast överflödig och krystad.

Historien som Per Nilsson så kryptiskt försöker förmedla, är historien om Jonatan. Jonatan är en normal, osäker tonårspojke som har råkat blivit tilldelad rollen som mobbningsoffer. För att klara av vardagen med dess ständiga glåpord och påhopp har Jonatan skapat en egen värld som han kallar ”Rättvisan Segrar”, en värld där han har kontrollen och där mottot är ”Öga för öga, tand för tand”. I den världen blir han Solprinsen (som f.ö. är ett anagram av Per Nilsson), och tillsammans med sin kumpan Tommy Lee Jones tacklar han skurkar och banditer och gör allt för att vinna sin stora kärlek, Prinsessan. I det verkliga livet heter Prinsessan Tove, en flicka som Jonatan ibland vågar hälsa på men inte så mycket mer.

Om historien i ”Solprinsen” hade varit något sånär givande hade kanske det märkliga stilgreppet kunnat ursäktas, men den här gången tycks det mig som om Nilsson har valt en riktig nitlott. Den alternativa världen som representerar Jonatans inre balans känns bara fånig och trots att Nilsson kraftigt har kryddat texten med nutida svordomar och könsbenämningar når han helt enkelt inte fram. Det som kännetecknar hans tidigare ungdomsböcker i form av lekfullhet och mystik återfinns inte överhuvuttaget i ”Solprinsen”; faktum är att det verkar som boken endast är en förevändning för att använda ett snärtigt anagram. ”Solprinsen” ger intrycket av att vara ofärdig, obearbetad. Ett utkast till något som eventuellt hade kunnat bli bra, om det bara hade fått mogna en aning.