Ordrik kritik

Ann-Helen Attianese. lägg låret bakom örat och le. Schildts förlag. 2010

I Ann-Helen Attianeses senaste diktsamling ”lägg låret bakom örat och le” möter läsaren ett mycket irriterat diktjag. Irritationen är riktad mot samtidens individualistiska livsprojekt och samhällets ytlighet: ”hon har permanentad ångest i håret” heter det i ett avsnitt och det är en slående bild. När den frustrerade moderna människan försöker uttrycka sin frustration tycks de närmaste utryckssätten innebära ytliga ting – heminredning eller varför inte utomhusbelysning: ”tallar är mysiga / att belysa / så att de syns / så att vi vet / att vi lever gott / godare än i stan”.

Det finns en saknad efter en slags äkta mänsklighet i Attianeses diktsamling. En slags desperation efter något som inte handlar om att konsumera eller låtsas vara, ett rop efter det okonstlade. Detta uttrycks även formmässigt i diktsamlingen som inleds med beteckingen ”svador”. Det är sannerligen en ordrik samling som Attianese bjuder på och tempot i texten är högt. Inledningsvis är det ganska svårt att ta till sig ordströmmen men efter ett tag börjar det kännas skönt att sjunka in i den rytmiska poesin:

förlorat tålamod ångrar sig i snöfall

bortkastad möda gror i holster

intalad brådska dödar stora män

hemliga misstag slinker in i kistan

igensopat fotspår, sand som blåser långt

”lägg låret bakom örat och le” skulle göra sig bra som högläsning, och när jag reciterar vissa avsnitt högt för mig själv får de ett annat liv, blir tydligare i sina syftningar och sin ordrikhet. I en så omfattande textmassa kan det vara svårt att få syn på den skicklighet med vilken Attianese stundvis behärskar språket och smakar på orden, men den skickligheten finns där för den som har tålamod att leta.

Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är nödvändigt att uttrycka svadan i ett så långt format. För ibland slår texten krokben för sig själv och döljer sina pärlor snarare än visar upp dem. Attianeses diktsamling är trots allt svårgenomtränglig samtidigt som de frågor den fokuserar är väldigt allmängiltiga, och detta ser jag som problematiskt. För i längden blir det rätt tungtuggat och enformigt vilket är synd eftersom ”lägg låret bakom örat och le” också innehåller träffsäkra avsnitt. Det är inte enbart konsumtionskulturen som kritiseras utan det slängs också en känga mot försöket att rationalisera bort tillvaron: ”låt regnet regna över ditt hår / släck lampan till natten / släck alltid lampan till natten / i mörker syns inga skuggor”.

Ann-Helen Attianeses ”lägg låret bakom örat och le” är en enda lång svada utan skiljetecken och pauser och den bör också läsas som sådan. Inte upphackad i mindre avsnitt, utan allt på en gång. För den som idkar högläsning är Attianeses diktsamling ett ypperligt läsval, också om det stundvis blir lite för mycket av det goda.