Skrivandet är ett sätt att vara

Del 2 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

Det är paradoxerna som håller det uppe, både skrivandet och det samtal jag och författaren Ulrika Nielsen har om skrivandet. När jag läser Nielsens två senaste böcker, ”En bok av kött och ord” (2008) och ”Lite borta från platsen där jag talar” (2010), böcker som handlar mycket om sina egna tillblivelseprocesser, blir det tydligt att skrivandet är väldigt motsägelsefullt. Jag undrar om Nielsen någonsin låter bli att sätta sig vid datorn för att istället njuta längre av den där lustkänslan som kan föregå själva skrivandet.

- Ja, den där känslan kan jag känna igen. Framför allt upplever jag att jag kan vara i skrivandet även när jag inte skriver, att jag plötsligt har allt det där som behövs för att kunna skriva, eller att jag liksom är där, i skrivandet. Men jag gör ingenting av det, i alla fall inte just då. För skrivande som verksamhet handlar egentligen om ett sätt att vara. Om man är en skrivande människa kan man därför aldrig egentligen vara en människa som inte skriver.

Nielsen debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur” (2001) och har sedan dess kommit ut med ytterligare fyra böcker. Den senaste boken ”Lite borta från platsen där jag talar” har undertiteln ”- mikroprosa, anteckningar, brottsstycken” och kom ut på det nystartade förlaget Ellips som siktar in sig på utgivning av vad som kunde karakteriseras som smalare litteratur. Det passar Nielsen väl eftersom snäva genreindelningar är inte något hon direkt längtar efter. När hon får veta att hennes senaste bok vållade ett visst huvudbry när den skulle katalogiseras i det lokala biblioteket blir hon istället glad.

- Det finns nog något trotsigt i mig som gör att jag inte har lust att skriva sånt som passar alltför väl in i ett konsumistiskt system, sånt som bara går lätt att sälja. Jag skulle vilja fortsätta med att arbeta mellan genrer för att jag helt enkelt har en längtan efter att skriva så som det faller sig. Det finns också mera att hitta när man inte bestämmer vad det ska bli. Men det får förstås inte bli ett självändamål. Det handlar snarare om att den öppna formen föds samtidigt som det som ska uttryckas i texten.

I ”Lite borta från...” skriver Nielsen på ett ställe: ”Jag vet inte längre 'vad jag tycker' om nästan någonting / och jag förstår allt mindre. // Det är tvärtom: jag har förstått något som jag måste lära mig att bortse från. / Hur man bortser från det är en öppen fråga. / Den rör på sig också. Frågan, alltså.” Denna öppenhet kan kanske betraktas som en öppenhet inför överraskningar och jag tänker mig att den antagligen också hänger samman med skrivprocessen. När jag undrar om en text någonsin har blivit som hon har tänkt sig skrattar Ulrika Nielsen.

- Nä och tur är det, det får vi nog vara glada för! Det är trots allt den där häpnaden inför att det blev nånting helt annat som är väldigt viktig när man skriver. Närmast har jag kanske varit med min första bok, men sättet den är skriven på känner jag mig rätt så främmande för idag. Förstås kan jag se saker i den boken som finns kvar i det som jag gör idag, men samtidigt börjar man alltid på nytt när man skriver.

Nielsens syn på det egna skrivandet har förändrats i takt med att hon har skrivit flera böcker.

- Jag hade nån gång en föreställning om att jag genom att skriva skulle lära mig att skriva. Jag tänkte att jag skulle förhålla mig till mina texter så som min mormor Judith förhöll sin till sina barn och barnbarn. För jag föreställer mig att hon måste ha haft en känsla av stor tillfredsställelse när hon hade dem kryllande runt sig. Jag hade tidigare en liknande tanke om att jag skulle ha det skrivna hos mig och kunna gå omkring i det och sen fortsätta därifrån. Men tyvärr så har man har faktiskt noll och ingen hjälp av det man har gjort tidigare. Jag känner mig som en ständig debutant som äntligen ska börja skriva sin första bok. Jag har hela tiden den där drömmen om att jag ska ”skriva en bok” och jag föreställer mig att jag då, när jag har skrvit den där boken, kan börja på riktigt.

Vi sitter på stranden i Fäboda och öser sand över våra fötter. Ulrika Nielsen har föreslagit att vi ska träffas någonstans vid havet, som för de flesta människor är de konkreta geografiska platserna viktiga för henne och i ”Lite borta från...” kan man läsa raderna ”FÄBODAVIKEN. DET VILL SÄGA SKRIVANDET.” Meningen är förstås tagen ur sitt sammanhang men ger ändå en bild av hur en plats kan bli något mer än ett konkret fysiskt utrymme. Precis som titeln på boken ”Lite borta från platsen där jag talar” antyder kan dock denna plats upplevas som lite skev för den skrivande människan. När vi försöker komma underfund med hur denna skeva positionen egentligen förhåller sig till vad många kanske skulle kalla för ”det vanliga livet” är Nielsen dock noga med att understryka att den skevhet hon kan uppleva som skrivande människa inte på något vis placerar henne utanför det levda livet.

- Man brukar säga att den som skriver inte lever, men då brukar jag tänka att det är precis tvärtom. Jag upplever inte att jag inte skulle leva och istället skriva utan snarare att levandet är akut, att jag inte tillräckligt likgiltig utan kanske lite för receptiv.

Kanske är det denna känsla som hon syftar på när hon talar om skrivandet som ett tillstånd, skrivandet kan kanske bli ett sätt att lösa skevheten, om man nu vill betrakta den som ett problem.

- Det är en lösning fast det löser ingenting. Jag tror att det är Imre Kertesz som nånstans skriver så. Det är väldigt träffande. Det finns många paradoxer med allt och särskilt i skrivandet.

Faktaruta

Ulrika Nielsen, f. 1974 i Nykarleby, bor i Stockholm

Skriver helst just nu: Jag ska snart börja skrida till verket med nästa bok.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag fortsätter att läsa och skriva.

Inspirerar just nu: Agnés Vardas filmer

Läser just nu: Birgitta Trotzigs ”Jaget och världen. Ett landskap” och Roland Barthes ”Det ljusa rummet”

Det kan hämma skrivandet: Bristen på tillit. Man måste glömma bort själva skrivakten och inte tänka i prestationer eller hur det kommer att bedömas. 

Man måste vara envis

Del 3 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

- Menar du någotslags häxkonster? frågar Peter Sandström och plirar roat på mig genom sina svarta solglasögon när jag undrar om han har några särskilda skrivritualer.

- Något sånt får du inte fast mig för!

Nej, Nykarlebybördiga Peter Sandström har inget behov av att romantisera sitt skrivande. Han debuterade som trettiofemåring med novellsamlingen ”Plebejerna” (1998), tre år senare blev det ytterligare en novellsamling som prisades av Svenska Litteratursällskapet, ”Syster måne” (2001). 2004 utkom Sandströms första roman ”Manuskript för pornografiska filmer” och för tre år sedan följdes den upp med romanen ”Gigant” (2008), som också mottog pris av SLS, i prismotiveringen kallades Sandströms prosa för ”tät och elegant”. För tillfället är Sandström tjänstledig från chefredaktörskapet för Meddelanden från Åbo Akademi eftersom han är inne på slutrakan av det första året av ett treårigt författarstipendium som han erhåller av Statens litteraturkommission. Framgångar som dessa kan få konstnärsegon att svälla, men Sandströms inställning till skrivandet är avslappnad. Han påpekar att hans relativt sena debut innebar att han redan hade en identitet som inte hängde samman med författaryrket.

- Jag skulle inte ha kunnat debutera innan jag debuterade. Jag var alldeles för ofokuserad och okoncentrerad, jag hade skrivit lite men var helt enkelt inte mogen för att göra någonting av det.

För närvarande är det mest aktuella för Sandström att redigera en samling texter som möjligen kommer att ges ut nästa vår, men den främsta orsaken till att jag träffar honom på Café Brostugans uteservering i Nykarleby är att han befinner sig i ett mellanrum som ofta passerar allmänheten obemärkt förbi. Det handlar om mellanrummet mellan utgivningarna – den tid då de skönlitterära texterna tar form och den tid som utgör merparten av författaryrket. Sandström håller med om att ruljansen kring en bokutgivning är ett slags undantagstid.

- Den aktiva marknadsföringen är en jättekort period. När en bok kommer ut kan den redan kännas passé för författaren. Förstaversionen av manuset kan ha varit färdig i flera år vilket gör att marknadsföringen kan upplevas som lite lustig.

Marknadsföringen innebär att dagens författare inte enbart bör kunna skriva böcker utan även vara duktiga uppläsare, underhållande panelmedlemmar och framstående talare. Sandström ser detta som typiskt för vår samtid.

- Om vi förenklar det lite så kunde man säga att folk förr hade en hel del att berätta. Sen skrev de kanske ner det och började så småningom kallas för författare. Idag handlar det mer om att folk vill bli författare, det är någonting som de vet, men sen uppstår ett problem. Sablar också, vad ska jag skriva om? Det finns förstås olika sätt att gå vidare från det också. Vissa gör det genom att ta till sig tematik ur verkligheten medan andra skriver om sin egen ångest. Det är ju ett tecken i tiden att folk vill bli kända och komma fram via Idols och liknande sammanhang och det syns också i författaryrket. Samtidigt finns det säkert ett stort behov av att synas och bli känd oberoende av vilken bransch det handlar om.

Det är tydligt att Sandström har funderat en hel del på hur författarrollen uppfattas av omgivningen och det syns också i hans skönlitterära texter. Både i ”Gigant” och i ”Manuskript för pornografiska filmer” ger sig huvudpersonerna mer eller mindre frivilligt in i olika skrivprojekt. I ”Manuskript” försöker den fiktiva Peter Sandström förtjäna lite extrapengar genom att, som romantiteln också berättar, skriva manuskript för pornografiska filmer och i ”Gigant” deltar Isak Veege i ett sociologiskt mansforskningsprojekt. Men i bägge fallen blir projekten åsidosatta, eller: de leder någon helt annanstans, inte sällan till barndomsstaden och de trasiga familjerelationerna. Jag undrar om Sandström fungerar på samma sätt som sina karaktärer, om han kan ta avstamp i en viss idé men sedan hamna på ett helt annat ställe eller om han känner sig tvungen att hålla fast vid sin ursprungliga idé.

- Nej det gör jag inte. Man måste förstås få den där tändsatsen först och få raketen att flyga, men sen far den som den far. Det är någonting jag inte försöker korrigera med våld, jag låter helt enkelt texten röra sig i sin egen riktning. På sätt och vis jobbar jag så att jag skriver mig fram till tematiken, jag skriver mig in i texten. Det är som att gå in i ett mörkt rum och treva sig fram till brytaren – man kommer nog fram förr eller senare men man kan slå huvudet i väggen på vägen dit.

Hur gör han då om han slår huvudet i väggen, finns det några knep?

- Jag kan gå ut ur rummet och in i nästa i så fall, säger Sandström och skrattar.

Peter Sandström ser ofta lite lurig ut när han talar om sitt yrke, men den uppsluppna stämningen ska inte misstas för ett bristande allvar. Det kan vara svårt att prata om att skriva på ett sätt som inte låter flummigt. Den process som resulterar i en skönlitterär text kan beskrivas som ett försök att förena två sinsemellan väldigt olika parter: inspiration och disciplin. 

Av allt att döma har Sandström hittat ett sätt att få de två sidorna att gå ihop.

- Jag har lärt mig att känna på mig när jag kommer in i en återvändsgränd. Jag har förstås en sorts grundstruktur eller grundidé men jag är inte rädd för att avvika från den. Jag är inte en författare som har tjugo sidor synopsis – inte för att det är något fel på det – men jag tänder inte på det sättet att jobba. Min skrivprocess är väldigt språklig, och med hjälp av språket leker jag mig fram till olika stämningar och lägen.

Jag föreslår att det kan vara nyfikenheten som driver honom, om han visste vad som väntade skulle det kanske sluta vara intressant?

- Precis, jag tror att det är det som skulle kunna kallas för det utnötta uttrycket ”inspiration”, åtminstone för min del. Det handlar inte om att vänta på en jättestor idé utan om att jobba. Man sitter med en text och måste vara lite envis. Inspirationen kan vara det som gör att man tänder på idén, och som gör att man tycker att det är jätteintressant, men just de bitarna man skriver då kan man ibland tvingas slänga ut när verket är färdigt för de är bara tändbränsle. De är darlingarna som ska tas bort på slutet.

För tillfället har Sandström alltså ett manus antaget av förlaget, men han har också annat på gång.

- Jag håller också på och skriver. Jag har faktiskt just fått upp tråden till ett nytt manus.

Men är det inte svårt att göra flera saker samtidigt? Eller kan han jobba på flera projekt parallellt?

- Det kan jag. Ofta brukar det vara så att jag precis efter att jag har blivit klar med ett manus nog skriver på olika saker. Men jag brukar kalla resultaten för ”litterära slaggprodukter”. Det brukar kännas som efter en förbränningsprocess: det glöder och brinner också efter att själva boken är färdig men det som kommer sen är sådant man liksom skriver och pynjar med. Man kan alltså inte räkna med att det blir till en hel ny bok, men det kan kanske användas på andra sätt i andra texter.

De andra texterna kommer alltså så småningom, och dåt gäller det för Sandström att inte låta sig distraheras av trender i samtiden

- Jag tror att varje författare har en egen röst. Allt är förstås gjort redan, men man måste ändå odla den egna rösten. Vare sig den är jättebra eller bara halvdan så är den i alla fall en egen röst.

Faktaruta:

Peter Sandström f. 1963, uppvuxen i Nykarleby, bor i Åbo

Skriver helst just nu: Jag är faktiskt ledig, men för ändå lite anteckningar för husbehov.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag motionerar gärna, tar en långpromenad eller till och med joggar.

Inspirerar just nu: Läsning, vilket inte är helt självklart för mig. Men just nu försöker jag ta mig tid.

Läser just nu: ”Högläsaren” av Bernard Schlink, ”I skuggan” av Karl-Erik Vikström, ”Odjur” av Leo Löthman och ”Rapport från vår sköna nya värld: 8 reportage” av Günter Wallraff

Det kan hämma skrivandet: Att läsa recensioner av andras böcker. Det är farligt om man börjar ta fasta på vad kritikerna gillar.

Skrivandet har ingen åldersgräns

Del 1 i serien Skrivande och identitet publicerad i Österbottens Tidning i augusti 2011

På lägergården Soldatskär i Karleby sommarjobbar adertonåriga Patrick Tiainen på ett läger för åldringar. Miljön är idyllisk, och Tiainen säger att havet som omger Soldatskär har en inspirerande effekt. När jag pratar med honom ute på terassen öser regnet ner, och när en äldre herreman vaknar från sin tupplur och långsamt närmar sig ytterdörren genom regnet är Tiainen snabbt på benen och uppmanar honom att gå in så han inte blir blöt.

På många sätt kan Patrick Tiainen beskrivas som en väldigt ambitiös och aktiv adertonåring: han är föreningsaktiv och engagerar också sig i samhällsdebatten genom att skriva insändare. För en tid sen skickade han in en samling noveller och dikter till några förlag, men när förlagen hade andra idéer om hur boken skulle komponeras valde Tiainen istället att ge ut boken på egen hand. I ”Livets rum” samsas noveller och dikter med naturfotografier och i inledningen till boken uppmanar Tiainen läsaren att inte stormläsa hans texter.

Behovet av att skapa rum där människor tar sig tid att lyssna verkar vara viktigt för Tiainen och jag undrar om han uppfattar skrivandet som ett bra sätt att göra sig hörd.

- Det tycker jag nog. Men jag tycker samtidigt att det är jättesvårt att få in en fot i samhällsdebatten när man är ung. När man skriver insändare talar man för ganska tomma öron, det är inte så många som lyssnar. Att istället få in min frustration i skönlitterära texter istället har varit jätteskönt, jag får ut den ur systemet.

Detta med att vara en ung skribent är något vi återkommer till flera gånger under vårt samtal, och jag avslöjar för honom att min egen position är något paradoxal. Jag kan själv bli irriterad på att unga skribenter ofta lyfts fram just som unga snarare än som skribenter, men samtidigt är en viktig orsak till att vi sitter och pratar just det faktum att Patrick Tiainen är relativt ung. Under några veckor framöver kommer jag att träffa totalt fyra personer som sysslar med att skriva skönlitterärt och av dem är Patrick Tiainen är den yngsta. Vad tycker han om att bli kategoriserad som ung skribent?

- Det är oftast roligt. Men jag tycker att folk i allmänhet ser alldeles för allvarligt på skrivandet, det är precis som om man inte skulle kunna skriva om man inte hade en särskild begåvning. Jag tycker att man borde vara mer fri, folk borde skriva dagbok eller memoarer eller vad som helst. Många undrar till exempel hur jag vågar skriva. Då säger jag: det är ju bara är att sätta sig ner och skriva! Att skriva så det är inte så svårt som många kanske tror, och det gäller både yngre och äldre människor.

När Tiainen pratar får jag intrycket att han betraktar skrivandet som en åldersöverskridande aktivitet, något han också vittnar om när han berättar om ett skrivarseminarium som ordnades i Mariehamn för några år sedan.

- Den äldsta var nittioåtta och jag var då ungefär sexton. Jag tror att vi var två som var under femtio.

Han påpekar att det tyvärr är ganska sällsynt med unga skribenter just på skrivarkurser, samtidigt berättar han att många av hans vänner också skriver, eller åtminstone har skrivit.

- På något sätt så har nog många upplevt att gymnasietiden är så intensiv och krävande att skrivandet har fallit bort. Det var många som skrev mycket i högstadiet. När man går i gymnasiet är det så mycket annat som kräver tid.

Tiainen säger att exempelvis det ständiga informationsflöde som både unga och gamla utsätts för idag lätt kan övermanna den som skriver.

- Man hinner inte sortera informationen och det gör att man inte heller hinner resonera. Plötsligt känner man till en massa saker som man inte vet vad man ska göra av.

Den som fastnar i informationsflödets träskmarker kan upptäcka att den saknar identitet. Skrivandet är ett väldigt konkret tillvägagångssätt för den som vill skapa något eget. När jag pratar med Tiainen kommer jag att tänka på min egen gymnasietid och de otaliga skrivblock jag på olika sätt försökte romantisera när jag var mitt uppe studentskrivningskaoset – som om de romantiserade blocken på något märkligt sätt hade hjälpt min skrivande hand att frammana briljanta textrader. Tiainens arbetssätt verkar mer pragmatiskt. Han säger förvisso att han inte gärna skriver på dator utan för hand, men för honom är mötet med andra människor det centrala. Att jobba med åldringarna på lägret på Soldatskär möjliggör möten som Tiainen tycker saknas i vårt samhälle.

- Åldringarna vill berätta och jag tycker att det är jättebra att det finns tillfällen där ungdomar och äldre människor får träffas. De äldre har historier och levnadsvisdom och man har mycket att lära av dem.

Denna respekt för individer som samhället tenderar glömma bort kan också anas i Tiainens bok. Oftast handlar det om ungdomar, men ibland också om äldre människor. I novellen ”Gråsparven” sitter en gammal kvinna på en parkbänk och förundrar sig över de moderna mp3-spelarna vars hörlurar får det att se ut som om ungdomarna som passerar har elektrisk apparatur inopererad i kroppen. Samtidigt i ett egnahemshus en bit bort dör hennes syster Maria och hennes läkare kämpar med att inte känna sig cynisk inför sitt uppdrag att nedteckna informationen om hennes bortgång.

- Det finns så många människor som är utsatta och åsidosatta på olika sätt. Ensamma åldringar men kanske särskilt ungdomar.

När Tiainen inte skriver läser han gärna, det blir mycket litteratur på både finska och svenska. Vad gäller litterära förebilder lyfter han gärna fram den australiensiska ungdomsboksförfattaren John Marsden som bland annat har skrivit Imorgon när kriget kom-serien som skildrar sju ungdomars kamp för att överleva i ett Australien som har invaderats av en utländsk krigsmakt. När det gäller personliga förebilder behöver dock Tiainen mentalt inte förflytta sig så långt som till andra sidan jordklotet. Mormodern som gick bort för några år sedan är en person han hyser stor beundran för.

- Hon var en jättestarkt person. Hon gav inte upp trots svårigheter utan stred bara vidare. Hon har gjort ett starkt intryck och är en människa som jag fortfarande ser upp till.

Faktaruta

Patrick Tiainen f. 1993, bor i Karleby

Skriver helst just nu: Jag har några små projekt på gång, men ingenting stort just nu.

Gör när det behövs en paus i skrivandet: Jag tycker om att promenera och vistas ute i naturen

Inspirerar just nu: Naturen här vid Soldatskär.

Läser just nu: Mycket självbiografiska texter och intervjuböcker som handlar om hur människor har bemästrat olika svårigheter

Det kan hämma skrivandet: Det stora informationsflödet.