Haltande krigsskildring

Jan Fridegård. Mot öster soldat. Themis förlag. 2008

”Mot öster soldat” innehåller egentligen två romaner, förutom titelromanen också fortsättningen kallad ”Soldatens kärlek”. De här delarna kan också läsas som en helhet eftersom bägge handlar om den unga lantvärnssoldaten Johan Malms erfarenheter av kriget 1808-1809. Den svenska författaren Jan Fridegård är kanske mest känd för trilogin om statarpojken Lars Hård, han är en författare som fascineras av historiska händelser som får fungera som stomme till hans romanbyggen.

Themis förlag har valt att på nytt ge ut en serie böcker som på ett sätt eller annat berör 1808-1809 års krig. I ”Mot öster soldat” får läsaren uppleva kriget genom den oerfarne bondpojken Johans ögon. I inledningen av boken hyser Johan stora förhoppningar om kommande segrar mot ryssen. Föga överraskande tvingas han inse att kriget inte för med sig några större segrar än ett stop öl ibland och han börjar rätt snabbt längta tillbaka till hemgården.

Hemgården styrs av den stränga men rättvisa patriarken Eric Hansson och den fungerar som bas både för Johan och för berättelsen. Medan kriget pågår långt borta bakom skogarna får Eric, som är Johans morfar, allt svårare att klara av de sysslor som skötseln av gården kräver. Till hjälp har han den enfaldiga dottern Margareta, hon är Johans mor och en barsk och bitter kvinna. Vid hans sida finns också den kuvade gamla Sara som sörjer sina egna krigande söner.

I ett historiserande av 1808-1809 års krig har litteraturen en självklar plats, frågan är dock om ”Mot öster soldat” kan fylla den. I bokens första del löper berättelsen något så när fungerande medan jag frågar mig varför den andra delen överhuvudtaget finns med i nyutgåvan. Den andra delen skildrar Johans möte med den unga Cajsa Lena och känns mest som ett tvångsmässigt utdragen version av bokens första del.

Det berättartekniska greppet som Fridegård använder i sin krigsskildring består till största del av tänkt tal varvat med upprepningar av sådant som tidigare har sagts i boken. Jag tror att tanken med detta grepp delvis är att spegla den mänskliga tankens irrande karaktär. Delvis är det också ett effektivt sätt att ge utryck för karaktärernas förhållandevis enkla världsuppfattningar. För mig fungerar dock Fridegårds tankeskildringar nästan uteslutande som oerhört irriterande och när jag för femtielfte gången läser morfar Erics kommentar, ”vore det inte bättre med bönder och fred?”, vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Även om berättargreppet förmår skildra de olika karaktärernas sätt att reflektera över sin vardag blir det i längden tjatigt och känns som ett självändamål.

I ”Mot öster soldat” är männen enfaldiga och kvinnorna enfaldigast. Fridegård verkar inte ha något emot att skildra männen som ständigt brunstiga och tanklösa individer som inte kan tänka på annat än krig och, för att använda författarens egna ord, kvinnornas ”klyftor.” I sitt försök att visa på krigets avigsidor och hemmafrontens lidande har Fridegård skapat en berättelse som dryper av kvinnoförakt och som samtidigt, på något vis, verkar vilja säga att krig trots allt kan vara ganska vackert.