Hudlös Norén längtar hem

En dramatikers dagbok. Lars Norén. Albert Bonniers förlag. 2008

Det börjar med att ett av två fotografier på pärmens insida lossnar och när jag har kommit halvvägs genom boken lossnar också pärmen. Debatten kring Lars Noréns tegelsten ”En dramatikers dagbok” har gått het i rikssvenska medier dels på grund av dess omfattning och dels på grund av att Norén inte bara skriver om sitt eget privatliv utan också kommenterar en stor del av Sveriges kulturelit.

Från mitt perspektiv som relativt oinsatt i det rikssvenska kulturklimatet ter sig de så kallade uthängningarna dock ganska ointressanta. Norén må tycka att journalist X har dålig klädsmak och är oartig men faktum är att dessa kommentarer ganska snabbt slutar att intressera och blir en del av det som Norén försöker skildra: vardagen och dess vedermödor.

Det väsentliga är enligt min mening inte vad som sägs utan snarare att det sägs – Noréns dagbok aktualiserar viktiga frågor kring vad som är intressant och nödvändigt att publicera. På samma sätt som den fysiska boken lossnar från sin pärm skildrar Norén sin upplevelse av omgivningen: hudlöst, nära och utan föreställningar. I detta avseende blir titeln mycket talande, det handlar om en dramatikers dagbok och det är också beskrivningen av arbetet som dramatiker och inte de små vardagssysslorna som intresserar mig mest.

Under repetitionerna av de pjäser Norén regisserar under de fem år som skildras låter han läsaren ta del av tankar om teatern som rum och uttrycksform. Han närmar sig de ofta okända skådespelarna genom dans och musik, han vill att de ska kämpa och utmana sig själva, inte bara som skådespelare utan också som människor.

Detta krav på äkthet och vilja att kämpa är något som löper över dagbokssidorna som en röd tråd. Norén kräver inte mycket av sin omgivning, han kräver allt. Och när han inte får det blir han ångestfylld och deprimerad: ”Vad ska jag göra med den här dagboken? Boken är jag. Jag är boken. Men bara på det sätt som jag ser mig själv när jag skriver den.” ”En dramatikers dagbok” visar ett av Noréns ansikten och detta ansikte är både väldigt sorgset och rastlöst, det längtar efter trygghet och efter ett hem som inte finns.

Att pärmen lossnade efter att jag hade läst halva boken är dock tyvärr inte bara symboliskt för Noréns hudlöshet. Det är också ett tecken på att det var allt boken klarade av, i dubbel bemärkelse. Jag förstår att Norén försöker ge en känga åt det enligt honom lata kulturetablissemanget genom att ge ut en tegelsten av det här slaget, jag tvivlar på att de recensenter som skrev förstadagsrecensioner kan ha hunnit igenom boken innan deadline. Det innebär dock inte att man som läsare inte får ställa vissa krav på bokens innehåll. 2700 sidor är helt enkelt för mycket.

Efter halva boken är det inte längre intressant att läsa om dramatikerns trimmande av rosenbuskar på sommarstället på Gotland. Det som jag inledningsvis tyckte var intressant överskuggas efter en tid av bokens omfattning och det är synd. För bland dagboksanteckningarna finns det många viktiga och intressanta betraktelser av samtiden, teatern och livet. Tyvärr tror jag dock inte att många kommer att orka igenom ”En dramatikers dagbok” och tyvärr tror jag inte att de som gör det kommer att kunna ta till sig de betraktelser som faktiskt är värda att publicera. Norén har både ett stort ego och en djup självmedvetenhet. Självmedvetenheten är dock i detta fall inte tillräckligt djup för då hade han också kommit ihåg uttrycket ”kill your darlings”.