Lacrimosa. Eva-Marie
Liffner. Natur & Kultur. 2011. 299 sidor.
Den finska trollungen, flickan, pojken,
bortbytingen. Huvudpersonen i Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” har
lika många epitet som identiteter. Ibland kallar han sig för Ros,
ibland för Rose och andra gånger för Mr. Ross. De många olika
skepnaderna skapar nya möjligheter för men skapar också förvirring
– vem är han, vem vill han vara, och vad är egentligen hans
relation till författaren Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)?
Liffners romanbygge är synnerligen
intrikat men samtidigt lekfullt. Med ett för 1800-talet tidsenligt
språk som fullkomligt bubblar av historiska och intertextuella
blinkingar sugs man som läsare in i en värld full av motsägelser.
Som en parallell till hur huvudpersonen Ros förförs av teaterns
masker skapar Liffner en litterär spegelsal där varje reflektion är
gäckande samtidigt som de hotar att vilseleda. Tidigt i berättelsen
beskriver sig Ros som ”en konstig kropp från första början, en
obestämd varelse, född vare sig till djur eller mänska, herre
eller dam.” Inte osökt går tankarna både till Virginia Woolfs
”Orlando” (1928) och till Kerstin Ekmans ”Rövarna i
Skuleskogen” (1988), två romaner som skildrar karaktärer som
korsar bland annat köns- och artgränser. Men den främsta
referensen är naturligtvis Almqvists androgyna romankaraktär
Tintomara från ”Drottningens juvelsmycke” (1834). Tintomara
uppträder på operan den natt då Gustav den III mördas, en
händelse som också finns i den dunkla bakgrunden till den historia
som berättas i Liffners roman.
”Lacrimosa” kräver med andra ord
en hel del av sin läsare. Inte i den bemärkelsen att enbart den som
är beläst kan njuta av texten, men – upptäckterna av de många
litterära referenserna berikar definitivt läsupplevelsen. Inte
minst för att de alltid görs med glimten i ögat, som när
huvudpersonen för ett tag lever som kvinna och bestämmer sig för
att ta en paus i läsningen av lord Byron för att istället fördjupa
sig i fru Wargs ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber”
och den ironiska berättarrösten konstaterar: ”En Ros blev en
Rose.” Här flirtar Liffner med Gertrude Steins berömda
formulering ”Rose is a rose is a rose” samtidigt som hon
skickligt ställer frågor om individens identitet. Är Ros och Rose
samma person? Ligger skillnaden enbart i bokstaven ”e” eller kan
det också vara så att omgivningens reaktioner bidrar till
huvudpersonens upplevelse av sig själv?
Förutom Ros är den redan nämnde
svenska författaren Almqvist en annan viktigt, men svårfångad,
karaktär i ”Lacrimosa”. Hans funktion ter sig som både perifer
och central, å ena sidan är det han som räddar den föräldralöse
Ros från ett liv i misär, å andra sidan försvinner han gång på
gång ur berättelsen för att bara figurera i Ros drömmar. På
samma vis är romanens titel är också mångfasetterad. Lacrimosa är
latin för att gråta eller vara fylld av tårar, men det är också
en del av en sats i Mozarts requiem i d-moll. De tårar som fälls i
”Lacrimosa” fälls bland annat över den vackra skådespelerskan
Emilie Höqkvist som blir föremål för både Almqvists och Ros
kärlek.
Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” som
nominerades till Augustpriset 2011 bjuder på en alldeles unik
läsupplevelse. Berättelsen vecklar ut sig som ett skickligt
ihopvikt skrivblad, berättarplanen är många men den röda tråden
är Ros. Ros blick på världen och på sig själv och den åldrade
Mr. Ross tillbakablickar på sin ungdomstid. På samma gång är
detta bara två detaljer i romanen. Liffner serverar också ett
mysterium i form av en försvunnen kropp och en tom grav. På så vis
tar sig inte bara Ros sig flera skepnader, utan även romanen. Den
smyger runt och talar till läsaren från kulisserna, svår att
lokalisera, men med en utsökt lockande röst.
