Den berättade manligheten

Paris–Dakar. Jens Liljestrand. Ordfront. 2008

Jens Liljestrands debut som skönlitterär författare sker med novellsamlingen Paris–Dakar, tidigare har Liljestrands alster hittats på faktasidan med reportageböckerna Made in pride (2003) och Vi äro svenska scouter (2004). Med sin novellsamling ger han sig dock även in i fiktionens värld och gör det med besked.

På baksidan av Paris–Dakar kan man bl.a. läsa att novellsamlingen ”skildrar mansrollen som ett spektakel och ett kraftprov” och att författaren har valt att skildra ”den manliga katastrofen”. Till antalet är novellerna i Paris–Dakar sju stycken, den inledande berättelsen går under namnet ”Jobb” och skildrar en slags arbetsintervju där intervjuobjektet dock inte får komma till tals.

Rösterna i Paris–Dakar är många men präglas ändå av en slags samstämmighet; det handlar om underkastelse, maktbegär och längtan efter närhet. Liljestrand skildrar på ett nästan voyeristiskt sätt hur de olika karaktärerna ger sig på utmaningar, kämpar, och i slutändan når helt andra resultat än planerat.

Liljestrand har en förmåga att försätta sina karaktärer i de allra märkvärdigaste situationer, i ”Ett slags avsked” råkar huvudpersonen få kontakt med en firma som erbjuder en stor summa pengar mot villkoret att de ska få utsätta försökspersonen för vissa tester. Efter veckor av blodprover och noggrann diet får huvudpersonen till sist veta vad man försöker göra med honom – han ska bli gravid.

Nu kanske detta låter som om författaren har fyllt sina berättelser med sensationella episoder för att få läsaren på kroken, jag anser dock att de i all sin märklighet fyller en funktion. Genom de ibland surrealistiska vändningarna försätter Liljestrand karaktärerna i olika tillstånd av att vara fjärmade från tillvaron, som läsare skäms jag för deras misstag och hoppas innerligt att berättelserna ska sluta väl.

Paris–Dakar försöker att på olika sätt åskådliggöra den moderna manlighetsmyten, titeln är hämtad från novellen ”Anthem” där huvudpersonen fungerar som toastmaster på ett bröllop som inte går helt enligt planerna. I ett skede filosoferas det om vilken sportgren som skulle vara bäst att vara proffs inom. Huvudpersonen väljer ökenrallyt mellan Paris och Dakar. Ökenrallyt blir en metafor för livet och i detta fall ”det manliga livet”. I novellen blir dock den stekande hettan för mycket och huvudpersonen dukar under.

I Paris-Dakar har Jens Liljestrand en stark novellsamling som utgångspunkt för sitt fortsatta författarskap, novellerna är spännande och välberättade. Man kan dock fråga sig varför huvudpersonerna i samtliga fall är män, är detta en nödvändighet när manlighetsmyten ska skildras? Jag tror, eller åtminstone hoppas, att detta är en av de frågor som Liljestrand vill att läsaren ska ställa sig. Paris–Dakar är en tankeväckande novellsamling som både berör och upprör, en samling där livet som sådant ibland verkar vara blekt och trist som vinterhud men ändå så mjukt och lent.