Stundvis givande nonsensdiktning

Litteratur. Att avnjuta dagsträden. 16 år med Lofthouse & Park. Svea Lofthouse och Angel Park. Blommor, Vasa / Vadstena. 2005.

Diktsamlingen ”Att avnjuta dagsträden” är ett typiskt projekt som litteraturvetare antingen sågar eller hyllar. Bibliotekariestuderandena Peter Björkman och Jens Sandberg har under femton år mer eller mindre på skoj knåpat ihop dikter som de har delat med sig av åt vänner och bekanta under pseudonymerna Svea Lofthouse och Angel Park. Historien förtäljer att det var ett mindre lyckat försök att förstå genialiteten i Lukas Moodyssons poesi som drev dem till att gemensamt agera skalder. En sorts skämtsam protest mot svårbegriplig diktning som verkar komplicerad men ändå komponerad med löjligt lite ansträngning.

”Att avnjuta dagsträden” innehåller hela sjuttioåtta dikter, enligt förordet de bästa dikterna. Största delen av dem ger ungefär vad som lovas, ibland halvflamsiga ordlekar där man lätt kan ana de pretentiösa dikterna som killarna försöker driva med: ”allt är patetiskt / allt är pinsamt / allt är antydningar / allt är en tall / tallen ser en sjö / sjön är ett öga / ögat ser en himmel… ” och så vidare. De är emellanåt riktigt roliga, men bör kanske läsas utan större allvar.

Ironin i det här sammanhanget är att en tuffare redigering skulle ge en riktigt bra ”seriös” diktsamling, en underton av (spelat?) allvar finns i dikter som ”Om oss”: ”Vi kan inte sitta stilla / Vi kan inte se utan stora ögon / Vi kan inte vara mindre än barnsliga / Det vi är är alldeles för stort och skört / för att vi skulle våga släppa / våra plastpåsar med kärleksdikter.” Som läsare behöver vi inte alltid känna till diktarens eller författarens avsikt för att kunna njuta av vad vi läser. I det här fallet är det dels givande med ett förord eftersom det kan vara rätt svårt att ta till sig helheten annars, men tyvärr ger allt ”vi-gör-det-bara-på-skoj”-snack även att man tyvärr sneglar lite snett på hela samlingen som faktiskt innehåller vissa guldkorn.

Ett par andra recensenter har som jag fastnat för dikten om modersmålslärarinnorna, och visst är det härligt: ”Modersmålslärarinnorna / är ensamma på stranden / Rabarberpajen de lagat / är ett viftoffer för kärleken / – att bestiga deras rymliga pulpeter”. Ja, vad är sedan ”seriös” poesi? Det är en fråga som kommer att dryftas i många år framöver, men så länge läsaren får ut något av den skrivna texten tycker jag att den åtminstone fyller en funktion.

Ibland undrar jag dock om inte det medveten skämtsamma tonfallet också är ett sätt att värja sig mot seriösa tolkningar, risken för att bli sågad ”på riktigt” är på så sätt mindre om man inte tar sig själv på allvar från första början. Hur som helst tycker jag att ”Att avnjuta dagsträden” är väl värd att bläddra i, det är ett roligt fenomen i litet format skickligt formgiven av Ika Österblad. Den sista dikten sammanfattar väl känslan jag har när jag har lagt diktsamlingen ifrån mig: ”En kort sista då / Huset var bra? / Vilken by var du i då? / På balkongen log ljuset / som en sol / Nu kanske jag måste lägga på kaffe!”