Att uthärda mörkret

Claes Andersson. Mörkrets klarhet. Söderströms & Heidruns förlag. 2010

”Vår kärlek är en het saft och dikten ett durkslag / för det jag saknar”. Så heter det i en av dikterna i Claes Anderssons nya diktsamling ”Mörkrets klarhet”. Dessa rader synliggör på många sätt ett av diktsamlingens viktigaste teman, balansgången mellan det vardagliga och de stora allmänmänskliga frågorna, en balansgång som hos Anderssons diktjag möjliggörs genom närheten till den andre.

”Mörkrets hjärta” består av tre delar, och i den första, ”Det vara bara kärlek, trots allt” är tilltalet personligt och ofta riktat till ett älskat du. I ”(vänskap, uppdaterad)” listas olika bilder av relationen mellan jaget och duet, en relation där yr passion har fått ge vika för trygg tvåsamhet: ”4. / Andersson är inte riktigt klok, sa du glatt / när jag inte längre kom ihåg just nånting / Som om det var nånting att skratta åt” och ”8. / Det räckte med att den ena av oss läste boken, så / kunde den andra med gott samvete göra något annat”. Under det vardagliga finns också det bottenlösa i form av sorger och dödsskräck men i Anderssons dikter framstår närheten som en utväg: att uthärda mörkret tillsammans.

Anderssons dikter är som bäst när de känns personliga, och kanske är det därför som diktsamlingens andra del, ”Politeia”, inte gör ett lika starkt intryck som det övriga innehållet. Det politiska blir här ibland för programmatiskt, och den politiska satiren är stel och ibland en aning förutsägbar. Det bör understrykas att de ideologiska och politiska aspekterna fungerar bra i de dikter som inte direkt är uttalat politiska, det handlar alltså inte om någon kritik mot det politiska i sig. Att använda sig av slitna populärkulturella referenser som L'Oreals slogan ”Because I am worth it” bidrar dock inte till att skapa någon bild av ett moget, kritiskt diktjag utan ter sig snarare som en aning slapphänt.

Diktsamlingens tredje del bär samma namn som diktsamlingen, ”Mörkrets klarhet”, och innehåller flera vackra dikter som berör i sin enkelhet, som inledningen på följande dikt ”Sommaren har insjuknat i höst / Träden har endemisk gulsot, lönnarna och rönnen blöder / Trastarna bildar jättelika sotflagsmoln som driver söderut / I varje mänska klappar ett friskt eller ett sjukt hjärta”. Här är Andersson tydlig och lyckas förmedla känslan av alltings förgänglighet utan att det blir tillkrystat. I slutet av samlingen finns en annan fin diktrad som kan kopplas till det som citeras i början av den här recensionen och där språk och kärlek återigen får mötas: ”Kärlek är att utsätta sig för språkets och tystnadens / dödliga innebörder”.

Trots de mörka stråken som löper genom Anderssons texter verkar det finnas en hoppfullhet som dels har att göra med kärleken och dels med språket. Eller är dessa element kanske bara sidor av samma mynt? Det är många olika spår som kunde följas i ”Mörkrets klarhet” vilket nog förtydligar diktsamlingens läsbarhet, något annat som kunde ha behandlats här är katalogdikterna som den som öppnar diktsamlingen och parafraserar Edith Södegrans ”Vierge Modern”. Men återigen, det är det personliga som utgör klarheten i Anderssons diktmörker. Också där ljuset är som svartast är det möjligt att upptäcka ljusglimtar.