Informativt men förvirrande

Vita. Melania G. Mazzucco. Översättning Madeleine Gustafsson. Nordstedts förlag. 2009

Romanen ”Vita” av författaren Melania G. Mazzucco marknadsförs som ”en italiensk ’Ängeln på sjunde trappsteget’” och Mazzucco har i Italien mottagit det stora litteraturpriset Premio Strega (2003). Romanen ska dessutom filmatiseras och har i USA burits upp som en av de 10 bästa romanerna som gavs ut på engelska under 2005. Förväntningarna är således höga när jag ger mig i kast med berättelsen om de två italienska barnen, Vita och Diamante, som tar sina första vacklande steg som immigranter i det tidiga 1900-talets New York.

Jag måste genast medge att jag inte har läst McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” men om den liknar ”Vita” så mycket som det påstås är jag faktiskt inte helt säker på att jag vill läsa den heller. Låt mig förklara.

Mazzuccos berättelse börjar mycket lovande, läsaren får följa de två huvud-karaktärernas ankomst till Manhattan och deras försök att anpassa sig till trängseln och misären i lägenheten där de bor. Lägenhetens huvudman är Vitas far Agnello som har lämnat sin fru och några andra barn hemma i Italien. Förutom han och de två barnen delas lägenheten av en skock pojkar samt Agnellos nya kärlek Lena.

Diamante, som är en otålig och något trögtänkt ung pojke, lär sig snabbt att den bästa vägen till någon typ av framgång går genom brottslighetens djungel och han börjar jobba extra på diverse skumma lokala företag. En tematik som undersöks i ”Vita” är amerikanernas fördomar mot italienarna och det verkar i det här fallet som om Diamante har beslutat sig för att han lika gärna kan göra det som alla tror att han gör – stjäla och ljuga. Mellan de två barnen Diamante och Vita börjar snart varma känslor spira och de drar sig undan för att få vara tillsammans men slits rätt snabbt isär av en upprörd Agnello.

Jag misstänker att Mazzucco har varit lite för ivrig i sitt projekt att skildra italienarnas invandring i USA. Någonstans märker jag nämligen att jag dels har svårt att hålla reda på alla karaktärer och dels att jag helt enkelt tappar intresset för vad som ska hända dem. Mazzucco gör också plötsliga tidshopp i berättelsen som skapar förvirring och snarare distanserar läsaren från karaktärerna än ger dem mer kött på benen. Samtidigt som jag exempelvis kan tycka mycket om de mer faktamässiga inslagen som berör invandringen i USA under 1900-talets början orkar jag inte med så mycket information samtidigt. Vad händer med Vita och Diamante medan all denna text läggs ut?

Den turbulens som jag upplever i Mazzuccos text kunde ses som en väldigt konkret illustration av den turbulenta berättelsen om Vita och Diamante. Men också när det gäller deras historia har jag vissa betänkligheter, för när allt kommer omkring känner jag aldrig att deras kärlek är så särdeles viktig. Under romanens 450 sidor får jag förvisso veta en hel del men när jag kommer till slutet av ”Vita” ställer jag mig ändå frågan vad berättelsen egentligen handlar om.