Sorgsen humor och ensamhet

Ensamhetens vin. Irène Némirovsky. Översättning Dagmar Olsson. Albert Bonniers förlag. 2008

När jag börjar läsa Ensamhetens vin, den senaste i raden av Irène Némirovskys nyutgivna romaner (denna ursprungligen utgiven 1935) kan jag inte låta bli att känna mig som om jag är tio år igen och just har fått en stor godispåse trots att det inte ens är godisdag. Det är något alldeles särskilt med Némirovskys sorgsna humor, hon bygger upp romanen med tunna skikt av fuktiga beskrivningar som sakta lägger sig över boksidorna. Ensamhetens vin präglas av fukt i olika former, huvudpersonen Hélène Karol omges av murriga möbler och människor i ett Ukraina som tycks tyngas ner av någon slags blöt uppgivenhet.

Förutom Hélène består familjen Karol av den frånvarande fadern Boris och den ständigt uttråkade modern Bella. Precis som i kortromanen Balen fokuserar Némirovsky på det knappt existerande mor och dotter-förhållandet, relationen fungerar som bas och referens till Hélènes uppväxt och ger berättelsen en slags bitterhet som biter sig fast redan första början. Hélène tyr sig till guvernanten Rose som accepterar henne utan falska ömhetsbetygelser, och Rose fungerar som den enda egentligt trygga punkten romanen igenom.

Ensamhetens vin behandlar Hélènes uppväxt från åtta till ungefär tjugo år gammal, Némirovsky skildrar kärleksfullt sin huvudperson: ”Hon kände hur benen fortfarande skakade, spända av det myckna springet i trädgården; hennes bröst hävde sig flämtande vid minnet av de gälla skrin som ofrivilligt undslapp henne likt sången ur en fågelstrupe.”

Hélenè är som ett vuxet barn, hon tror sig förstå allt som utspelar sig i familjen och iakttar med avsky moderns koketterande inför olika män samtidigt som hon längtar ut, längtar bort från en tillvaro där hon inte är önskad. Hon bygger upp ett pansar som följer med också när familjen tvingas fly via Sankt Petersburg till Finland, kriget har brutit ut och inflationen gör människorna i hennes omgivning nyckfullare än någonsin.

Det är fascinerande att få vara med och återupptäcka en så skicklig författare som Irène Némirovsky. Hennes säkra språk skapar ett nät av associationer och hon lyckas framkalla både dofter och smaker utan att ens beskriva dem. I Ensamhetens vin får läsaren ta del av Hélènes ensamhet som allt eftersom tiden går blir hennes enda tillflyktsort. Hon vill inte ha den men samtidigt kan hon inte leva utan den. Idag låter det kanske som en kliché. Jag menar dock att detta inte gör känslan mindre sann.