Varm vardagsskildring

Det var länge sedan det var så här spännande. Cecilia Davidsson. Albert Bonniers förlag. 2008

En man har tänkt gå och ta en kort kaffepaus men råkar träffa sin fru och sitt nyfödda barn. En familj äter middag tillsammans med en sjuk mor som plötsligt återfår aptiten. En kvinna upptäcker att någon har skitit i hennes trappuppgång och undrar vems uppgift det är att städa. Det här är tre scener ur Cecilia Davidssons senaste novellsamling med den långa titeln ”Det var länge sedan det var så här spännande.”

Det som berättelserna har gemensamt är att de alla är utsnitt ur den allra vardagligaste vardagen. Det finns ingenting glamouröst i att torka upp någon annans avföring lika lite som det sällan är så där outgrundligt spännande att vara på semesterresa. Och ändå är det allt vi har. Davidssons skicklighet ligger i hennes förmåga att skildra dessa situationer med en oförställd värme som gör att jag kan känna igen mig i karaktärerna och sympatisera med dem.

Davidssons noveller är i regel mycket korta, den kortaste är bara ett par sidor. Men på det lilla utrymme novellerna kräver händer det massor. I ”Min mors ansikte” säger en kvinna i förbifarten till sin man att hon alltid ser sin mors ansikte framför sig innan hon somnar. Till hennes förtret blir mannen alldeles förskräckt: ”Du kan ju inte gå omkring med Ann-Britts ansikte på näthinnan hela livet, det säger sig självt.”, utbrister han samtidigt som han påpekar att kvinnan borde söka hjälp. Det ligger något omåttligt komiskt i Davidssons små vardagsbilder och jag kommer på mig själv med att småle flera gånger under min läsning av ”Det var länge sen…”. Även om det är tragiskt när kommunikationen mellan två människor som står varandra nära brister betyder det inte att det inte kan ge upphov till lustiga situationer.

Symptomatiskt för mycket av den litteratur som utkommer idag är att idyllerna måste raseras, våldsdåden i deckarna blir allt råare och det tycks inte finnas något som är heligt. Påverkad av detta läser jag ”Det var länge sen…” och blir riktigt upprörd när jag märker att jag väntar mig att något snart ska gå riktigt snett, flickan som leker på bryggan måste väl enligt konstens alla regler drunkna! Samtidigt är jag oerhört lättad när inget händer.

Det är som om Davidsson vill påminna oss om att inte underskatta den dramatik som finns i vår vardag. Frånvaron av domedagsstämning är oerhört uppfriskande och de flesta av novellerna håller för flera omläsningar. I Davidssons minimalism väcks världen till liv genom missförstånd och små reflektioner över knappt märkbara förändringar. Hennes karaktärer är fulla av livslust som de inte riktigt kan placera, eller som en av karaktärerna tänker när hon reflekterar över hur det skulle vara att bo på landet: ”Det fanns så många vackra burkar och det fanns så mycket hon ville stoppa i dem”. En liten bild som egentligen betyder någonting så mycket större. Och det är en bild som Davidsson med bravur lyckas bevara.