Det andliga mötet

Ryggens nymåne. Prosalyrisk svit. Susanne Ringell. Söderströms förlag. 2009

I den prosalyriska sviten ”Ryggens nymåne” tecknar Susanne Ringell omsorgs-fullt och ömsint porträttet av en kvinna vid namn Kerstin. Kerstin är en känslig varelse som bär på för mycket kärlek, den jordiska kärleken till sin man (honom) och den andliga kärleken till Gud (Honom). Att förena dessa två kärlekar är inte det lättaste.

I ”Ryggens nymåne” kämpar Kerstin med att inte gå vilse i sina tankar om livet och friheten: ”Friheten slipper hon inte, men friheten ska inte längre vara någon snuttefilt, så trådsliten. Inte heller pösas till bolster, den ska vara en vind. Friheten ska inte vara socker eller sackarin. Den ska vara salt. / Och ansvaret inte längre ett sår. / Ansvaret en ömsesidighet att förvalta.” Ringell närmar sig andligheten med små försiktiga steg och hon låter läsaren förstå att det inte är något man bara ”har”. Det gäller för den andliga människan att göra ett val, att våga tveka och tappa bort sig i känslorna och tomheten. Andlighet är inte någon klubb som man antingen är med i eller ej, tycks texten viska. Kerstin tänker: ”kanske är det just vår ensamhet som är vår största gemenskap, det som djupast förbinder oss med alltet.”

Titeln ”Ryggens nymåne” syftar till den böjda ryggen på en kropp som är sjunken i bön och Ringells svit kan läsas som en skildring av försöket att få ryggen att böja sig. Att få kroppen att lyda tanken och sinnet. Trots att texten behandla andligheten är således kroppen också ständigt närvarande. Textsviten inleds med en promenad, Kerstin rör sig i en somrig skog och Ringell låter skickligt naturen flyta ihop med kroppens försiktiga rörelser. Vandringen må vara en rätt så utsliten metafor för människans trevande tankar men här fungerar den mycket bra.

Även om Kerstin är allra mest i fokus är hon inte den enda karkatären som figurerar i Ringells textsvit, den svenska landskapsmålaren C.F. Hill kikar också fram mellan boksidorna och hans målning ”Vilande naken gestalt” pryder faktiskt bokomslaget. Det är ett träffande val eftersom nakenheten också är något som präglar boken. Det är inte bara Kerstin som är naken med sina tankar utan texten bär också på en skörhet som närmast kan liknas vid den slags känsla av total utlämnad som den nakna människan kan erfara.

Det finns mycke jag skulle kunna citera från ”Ryggens nymåne” och ju mer jag fördjupar mig i texten, ju mer jag låter den vila i mig snarare än tvärtom – desto mer säker blir jag på att det ibland är just så som Susanne Ringell beskriver det. För att det ska betyda något att möta en annan människa eller varelse på en stig så måste någon sist och slutligen göra ett val: ”Man kan inte mötas utan att någonting händer. Någon måste stiga ut i terrängen, ut i det okända otrampade, det är vad som sker när, om, två kroppar, två krafter, möts på en stig.”