Träigt persongalleri

Himmel. Torbjörn Flygt. Norstedts förlag. 2008

I Augustprisbelönade ”Underdog” (2001) gjorde Torbjörn Flygt en socialrealistisk skildring av en ung pojkes uppväxt i arbetarklassens femtio- och sextiotal. I ”Himmel” återkommer han till samtiden genom en handfull sorgliga karaktärer som försöker klara av vardagen utan att förlora sin värdighet.

Flygt gör i ”Himmel” en tydlig samtidsstudie och han har valt att fokusera det svenska samhället genom tre par som befinner sig i olika sociala samhällsklasser. Louise och Fredrik befinner sig högst upp på skalan med sitt stora hus och sina fina cocktailbjudningar. Längst ner finns Parvaneh och Rezva, invandrare från Esfahan som äger en pizzeria och som ständigt är tvungna utstå rasistiska kommentarer av sina kunder. Mellan dem hittas slutligen Lena och Janson, svenskaläraren och gamblern som försöker leva vidare med skammen efter ett förskingringsbrott.

Greppet som Flygt använder fungerar i bästa fall alldeles strålande, liknande collageteknik används exempelvis i Michael Cunninghams ”Timmarna”. Tyvärr känns konstellationen i ”Himmel” dock endast konstruerad. Karaktärerna är dessutom stereotypa, fina flickan Louise må ha sina skavanker men hon förblir i min läsning trots det en person som jag inte känner något medlidande med överhuvudtaget. Man kan förstås fråga sig om det alls är meningen att jag ska känna något för karaktärerna. Men oberoende om så är fallet eller ej anser jag att boken också måste erbjuda andra kvaliteter.

”Himmel” handlar i mångt och mycket om lojalitet, när Lena för sjuttioelfte gången upptäcker att hennes man Janson har stulit pengar från hennes handväska blir hon först förbannad, men intalar sedan sig själv att hon trots allt älskar sin man. Det samma gäller också Louise som misstänker att Fredrik är otrogen men trots det vill upprätthålla bilden av det lyckliga äktenskapet. Ett stort problem med situationer som denna är att de i ”Himmel” inte känns trovärdiga. Flygt har skissat upp en snygg idé för något som kunde bli en gripande roman men slutresultatet är dessvärre träigt och oengagerande.

Bokens glassiga pärm ger dessutom helt andra signaler om bokens innehåll. Pärmbilden kunde ses som en ironisk anspelning på böcker från chicklitt-genren, en lek med läsarens förväntningar där det i detta fall innebär ett avslöjande av hur människors relationer egentligen är. Men med handen på hjärtat tror jag inte att någon blir överraskad över vad Flygt har att berätta. Jag saknar skärpan och engagemanget som fanns i ”Underdog”, känslan av att författaren känner och bryr sig om sina karaktärer. ”Himmel” är ett försök att närma sig samtiden och människorna, men försöket verkar halvhjärtat. Bättre kan du Flygt!