Svulstigt och pretentiöst

Louise Boije af Gennäs. Högre än alla himlar. Albert Bonniers förlag. 2010

Louise Boije af Gennäs första roman på nästan tio år, ”Högre än alla himlar”, är den första i en trilogi som kommer att täcka 2000-talets första decennium. Ett ambitiöst projekt som Boije af Gennäs närmar sig genom att skildra relationer och förvecklingar i en liten vänkrets i centrala Stockholm. När romanen inleds inväntar vänkretsen millennieskiftet med spänning i en lyxig våning på Norr Mälarstrand – Stockholm är iskallt och vackert och såpan kan börja.

För tyvärr är det det främsta intryck jag får av ”Högre av alla himlar”, karaktärsgalleriet känns forcerat och försöken till dramatik är bara ytskrap på romanens glassiga Stockholmsyta. Redan i romanens första kapitel där Boije af Gennäs försöker sig på att göra en modern tolkning av Strindbergs berömda inldening av ”Röda rummet” får jag en hänvisning av vad läsupplevelsen kommer att bestå av: en salig blandning av svulstiga metaforer och banala karaktärsskildringar. Eller vad sägs om följande beskrivning: ”Stockholm låg utspillt till höger om honom i glittrande ljus och färger och påminde om ett utvält juvelskrin med pysselpärlor över en midnattsblå sammetsduk på något jättelikt dagis i skyn.”

Boije af Gennäs lyckas med konststycket att samtidigt bjuda på för mycket och för lite. I grunden är det inget större fel på själva berättelsen, problemet är att den saknar gestaltning. Från de metafortjocka styckena som bokstavligt talat får mig att vrida mig i plågor kastas jag vidare till de alldeles för detaljerade beskrivningarna av karaktärernas handlingar, som i denna skildring av vännernas gemensamma julfirande: ”De rörde ihop florsocker och lite vatten i en stor skål, rullade ihop smörpapper till strutar och la över sockerglasyren i mindre skålar. Sedan doppade barnen i karamellfärg, rörde ihop glasyren och hällde över den i strutarna så att de fick en strut med rosa färg, en med ljusgrön, en med gul och en med vit.”

Det är kanske meningen att dylika stycken ska bjuda på detaljrikedom, men resultatet är helt enkelt för mycket information. Om syftet är att visa ett panorama kunde slutprodukten snarare liknas vid en lång lista. På samma sätt är Boije af Gennäs tidsmarkörer sällan annat än uppräkningar av låtar som snurrar i radion, låtar som inte sällan på ett väldigt krystat sätt citeras av karaktärerna som för att visa hur självklara deras existens är i samtiden. De politiska händelserna fungerar en aning bättre, skidringen av den 11 september fungerar i jämförelse relativt bra och ger ett visst djup åt karaktärerna.

För att inte helt slänga ”Högre än alla himlar” på komposthögen kan jag medge att det blir lite bättre efter de första kapitlena. Mot min vilja blir jag smått nyfiken på vad som ska hända med den homosexuelle Jalle och hans homofobiske vän Victor och på den unga bångstyriga Liv. Men problemet är bara att det inte händerså mycket. Och om ”Högre än alla himlar” är tänkt att fungera som ett etablerande av en idyll som ska spräckas i de två kommande romanerna kan man fråga sig om inte 525 sidor är lite att ta i.

Jag kunde avsluta den här recensionen med att knyta en fin rosett på det hela och påpeka att det säkerligen finns läsare som skulle uppskatta ”Högre av alla himlar”, att den trots sin ytlighet är en tjock bok som man kan sjunka in i, att den är ett helt okej tidsfördriv. Men istället kan jag hänvisa till någon av Boije af Gennäs tidigare romaner som ”Stjärnor utan svindel” från 1997. Jag kunde också säga att tanken var god, men sådana argument räcker liksom inte till när det handlar om etablerade och omtyckta författare. Bjuds det på bättre gestaltning i framtiden så kan vi kanske diskutera saken. Men i nuläget fungerar det inte.