Energisprakande uppfinningsrikedom hos finlandssvensk fantasyförfattare

Litteratur. Pantrarnas Saga – Han som går i Skugga. Johanna Friman. Pilot-kustannus Oy. 2006.

Välkommen till en värld du inte visste fanns. En värld som står och faller på balansen mellan ljus och mörker. Där de onda människorna försöker få herravälde över världen och de goda människorna ständigt löper risken att korrumperas av deras lömska illvilja. Den debuterande finlandssvenska författaren Johanna Friman (bosatt i Åbo) är något så ovanligt som en juridikstuderande som har skrivit en fantasyroman. Det är ett ambitiöst projekt som vid första ögonkastet kan te sig lite märkligt, eller kanske snarare förvånande. Vårt finlandssvenska litteraturklimat har länge gottat sig åt de otaliga ångestfullt självutlämnande ungdomsskildringarna som framförallt kvinnliga debutanter har åstadkommit. Därmed inte sagt att det bland dagens debutanter inte finns mycket läsvärt, nej helt enkelt att det börjar bli lite tröttsamt.

Så vad är detta för en värld Johanna Friman har skapat? Kärnan i berättelsen är Marcohl, tronföljaren som är vacker som en vinterdag men kall som ett isblock. Av sina undersåtar kallas han ”an lanh y Ayla kyriat”, eller ”han som går i skugga”. Marcohl är förbunden med de onda makterna, och planerar att bli härskare över världen oberoende av vad han måste göra. En dag underhålls han av en bard som genom en sång berättar en uråldrig profetia. Enligt profetian kommer en konungadotter att födas som kommer att krönas till stordrottning av Vacyria, den västra kontinenten där Frimans berättelse tar plats. Marcohl blir besatt av tanken på att konungadottern ska vara hans egen, och bestämmer sig för att försöka fullfölja profetian.

Även om Macrohl är berättelsens brännpunkt är det kvinnorna kring honom som egentligen är föremål för handlingen. Inledningsvis blir vi bekanta med Javala, en ung kvinna som lever i skuggan av Marcohl. Hon är passionerat förälskad i honom samtidigt som hon känner sig skräckslagen i hans närvaro, han behandlar henne som ett djur men verkar samtidigt emellanåt hysa äkta omtanke om henne. Detta är kännetecknande för alla relationer kring Marcohl, med hjälp av ondskans krafter binder han olika kvinnor till honom som hatar honom men samtidigt inte förmår sig att lämna honom. Om detta sedan beror på Marcohls trollkraft eller kvinnornas övertygelse om denna onda kraft är sedan lite oklart. Genom relationerna kring den ondskefulla tronföljaren samt kring några andra hårdnackade karaktärer lyckas Friman vid sidan av den påhittade världen skapa intressanta frågeställningar om olika typer av våldsamma förhållanden. Stannar den förtryckta kvinnan kvar av rädsla eller kärlek? Vad är det som gör mannen så aggressiv och fordrande?

I ”Pantrarnas Saga” har Johanna Friman skapat en värld som, även om den kan ha vissa likheter med andra fantasyvärldar, känns gripbar. Att den ibland känns konstruerad med alla sina påhittade ord och uttryck, utnötta metaforer och ständigt sköna yppiga kvinnor men hårda bestämda män gör ingenting. Det här är den typen av bok som jag förväntar mig en spännande berättelse av, snarare än ett revolutionärt språkbruk. Jag var dock till en början skeptisk när jag började min läsning, obevandrad som jag är i den moderna fantasylitteraturen, men jag fick snart ge mig. När jag hade accepterat den konstruerade världen med allt vad den innebär rycktes jag med av berättelsen och slukade kapitel efter kapitel. Det Friman saknar i språkliga vändningar tar hon igen med sin uppfinningsrikedom och sakkunskap om exempelvis krigarkonst. Romanen sprakar av energi som sällan har skådats i finlandssvensk ungdomslitteratur, och läser man ”Pantrarnas Saga” förstår man att detta bara är första delen i en längre serie böcker. Johanna Friman kommer med sin debutroman som en underbart frisk fläkt, och jag ser fram emot hennes framtida författarskap. Förhoppningsvis blir hon inte länge ensam i sitt slag.