Glest byggt om glesbygden

Blodets hetta. Irène Némirovsky. Översättning Dagmar Olsson. Albert Bonniers Förlag. 2009

Även de svenskspråkiga läsarna har under några års tid fått tal del av den rysk-franska författarinnan Irène Némirovsky (1903-1942) vars tidigare oöversatta verk nu översätts från franska i rask takt. Den senaste i raden är den postumt utgivna lilla romanen ”Blodets hetta” som följer några människors familjeöden via den åldrande Silvios ögon.

Redan inledningsvis kan jag säga att jag inte upplever samma kvaliteter i ”Blodets hetta” som exempelvis ”Ensamhetens vin” som utkom på svenska i fjol. Till saken hör dock att romanen i själva verket aldrig fullbordades helt och hållet, i efterordet som är skrivet av Olivier Philipponnat och Patrick Lienhart kan man läsa att den renskrivna versionen slutar mitt i en mening. Till all lycka har dock Némirovskys dotter bevarat en stor samling utkast, däribland det till ”Blodets hetta”. Redan innan jag läste efterordet hade jag en känsla av att den täthet jag har upplevt i Némirovskys tidigare romaner inte riktigt nås i den här berättelsen utan att den verkar sakna en fast ådra som håller den samman.

Karaktäer Silvio försöker inledningvis odla sin roll som tillbakalutad betraktare av den omgivande världen. I sin ungdom reste han själv runt i många länder men beslöt sig som äldre herreman att bosätta sig i sin hemby någonstans i Frankrikes glesbygd. Runt honom pågår det intriger av alla de slag och han verkar ganska road av sina familjebekantas affärer och hemlighetsmakerier. Men bara så länge som han själv får stå utanför kalabaliken. När han plötsligt finner sig själv indragen i ett märkligt dödsfall blir han också tvungen att vakna till och blåsa liv i sitt eget känsloliv.

I den lilla franska byn är det således blodets hetta som ställer till det för människorna. Silvio själv tror sig ha kommit över det skede av livet då man låter passionerna styra och fascinerad iakttar han det som pågår: ”Vilket vansinne! Kärlek vid tjugo års ålder liknar en feberattack, en sinnesförvirring. När det hela är över har man svårt att minnas andra gånger... Blodets hetta slocknar snabt. Inför denna häftiga brasa av drömmar kände jag mig så gammal, kallsinnig och vis...”

Även om ”Blodets hetta” kanske inte är någon stor läsupplevelse har den definitivt sina stunder. Jag tilltalas exempelvis väldigt mycket av Némirovskys miljöbeskrivningar som liksom glider igenom olika stämningar och blir en del av de karaktärer som upplever den. Karaktärerna i romanen är också väl skissade och jag kan tycka att det är lite synd att de inte ges större utrymme.

Oavslutade eller bara delvis avslutade romaner kan och bör inte bedömas utgående från samma kriterier som genomarbetade sådana. Men om jag jämför ”Blodets hetta” med en annan oavslutad roman som jag gladeligen läser gång på gång, Henry Parlands ”Sönder” från 1930 kan jag konstatera att det ändå kan vara möjligt att nå läsaren även om all text inte har fallit helt på plats. Som tur lär utgivningen av Irène Némirovskys stora produktion fortsätta i samma sakt framöver så det känns inte som någon större förlust att ”Blodets hetta” inte helt når upp till mina förväntningar.