En klassisk berättelse utan sting

Skuggan från norr. Philip Pullman (Översättning Lena Karlin). Bokförlaget Natur och Kultur. 2007

Efter att ha hört otaliga ramsor av berömmelse radas upp om ungdomsförfattaren Philip Pullman är det med stor nyfikenhet jag närmar mig hans senaste bok ”Skuggan från norr”. Boken är andra delen i en serie om detektiven Sally Lockhart, den första delen ”Rubinen i dimman” utkom på svenska så sent som förra året. Pullman är dock mest känd för fantasytrilogin ”Den mörka materian”, en trilogi som ofta nämns i texter om barnlitteratur och fantasy. Även om Pullmans senaste bok är den andra i serien om Sally går den bra att läsa som en fristående berättelse eftersom den handlar om ett helt nytt fall.

I ”Skuggan från norr” är fantasyemelenten få, det handlar snarare om såväl en rätt traditionell berättarteknik som en traditionellt uppbyggd detektivhistoria. Det finns vissa inslag av magi men de fungerar mer för att krydda berättelsen än för att ge den några betydelsefulla vändningar. Huvudpersonen Sally Lockhart är en självständig ung kvinna som lever i det sena 1800-talets London, hon driver sitt eget företag där hon arbetar som ekonomisk rådgivare och dessutom tar sig an mystiska fall vid sidan om. Hennes vänner och medhjälpare består av två unga män, Jim och Fred, som arbetar i en fotostudio och som gärna hjälper henne att lösa fall även om det finns vissa spänningar mellan henne och den sistnämnde som hon har varit romantiskt involverad med.

Det fall som Sally och hennes vänner ägnar sig åt i Pullmans senaste bok har att göra med korrumperade affärsmän, vapenhandel och spiritism. De stöter av en slump på magikern Mackinnon som visar sig vara förföljd av ett gäng skumma typer som vill ta livet av honom. Mackinnon har en alldeles speciell egenskap; med hjälp av olika föremål kan han se andras minnen, och det har råkat sig så illa att han har fått nys om ett mord som han inte borde känna till. Pullman bygger stegvis upp spänningen genom att låta två olika fall sammanlänkas och ledtrådarna går snart till den förmögne svenska industrimannen Axel Bellman.

”Skuggan i dimman” ter sig som sagt som en väldigt traditionell detektiv- eller äventyrshistoria, och inget fel med det, det är på många sätt väldigt avslappnande att läsa om klassiskt detektivarbete i omväxling till alla (mer eller mindre genomtänkta) alternativa världar som tycks dyka upp lite här och var i den barn- och ungdomslitteratur som skrivs idag. ”Skuggan i dimman” innehåller dock även en hel hord av klichéer som stundvis gör mig så generad att jag är tvungen att lägga boken åt sidan.

Även om Sally porträtteras som en självständig ung kvinna och det talas mycket om kvinnornas rättigheter blir hennes romantiska motpol Fred ändå den som i många sammanhang framstår som hjälten. Det är något med berättelsens ton som känns väldigt bekant och urvattnad och som jag inte tycker hör hemma i riktigt givande modern ungdomslitteratur. Det beror dock helt på vad man vill ha ut av Pullmans bok, den kan med behållning läsas som en spännande detektivroman riktad till en yngre publik. Vissa element kunde dock utnyttjas mera, och intrigen känns ibland ganska rörig.

Eftersom det handlar om litteratur riktad till ungdomar kunde ett argument mot mina reaktioner vara att ungdomslitteratur ofta innehåller klichéartade formuleringar och ensidiga karaktärer. Med tanke på den mängd välskriven och tänkvärd ungdomslitteratur som finns idag tycker jag däremot att man kan vänta sig ganska mycket av dagens ungdomsförfattare, särskilt från väletablerade skribenter som Pullman. ”Skuggan i dimman” är en helt okej berättelse men känns tyvärr mer som ett experiment i traditionell berättarteknik och klassiska repliker. Den saknar det där lilla extra som får en att hungrigt läsa sida efter sida och sedan ivrigt vänta på uppföljaren.