Anne B. Ragde. Jag ska göra dig så
lycklig. Översättning från norska av Margareta Järnebrand. Forum
förlag. 2012. 277 sidor.
Det är en dramatiskt sett mycket
effektiv spelplats som Anne B. Ragde har valt för sin senaste roman
”Jag ska göra dig så lycklig”: 1960-talets nybyggda bostadshus.
Bostadshuset med all sin bekvämlighet symboliserar modernitet och
nytänk, men samtidigt instängdhet och uniformitet. I trappuppgång
A där Ragdes roman utspelar sig bor åtta familjer, men framför
allt, sju hemmafruar. Fru Åsen städar trappan stup i kvarten och
har pyntat sitt hem med en gigantisk innefontän, fru Larsen kommer
från England och drygar ut dagskassan genom att frisera grannskapets
kvinnor, och den attraktiva Peggy-Ann Foss strosar enligt ryktet
omkring naken i sin välbonade bostad. Den åttonde bostaden präglas
däremot av hemmafruns frånvaro där änkemannen herr Karlsen lever
ensam med sin försummade dotter.
”Jag ska göra dig så lycklig” är
en kollektivroman där berättarrösterna ständigt växlar, ett
berättargrepp som låter läsaren vandra runt i bostadshuset som en
osynlig främling. Föga förvånande är det sällan så bra ställt
som det verkar bakom de stängda dörrarna, hemma hos familjen Berg,
till exempel, där Astrid och de två sönerna Geir och Jan-Ragnar
lever i ständig skräck för den diaboliska pappan Fartein. Trots
det älskar Astrid sin man, eller åtminstone är det vad hon intalar
sig: ”Han var så ofattbart stilig, det var ett under att han var
hennes, och ibland kysste hon sin vigselring, ömmare än han
någonsin hade låtit henne kyssa honom.”
Ragde illustrerar här skickligt Astrids ambivalens inför sin
livssituation – hon har inget annat val än att försöka älska
sin man, samtidigt blir den materiella symbolen för deras kärlek,
vigselringen, det som i praktiken blir föremålet för hennes
känslor.
Det materiella har
en stor betydelse för invånarna i bostadshuset. Hemmet är på gott
och ont kvinnornas domän, det är där de är fängslade men också
där de har möjlighet att ge uttryck för sin kreativitet. Denna
kombination av tvång och frihetsbehov skapar en givande dynamik som
driver romanen framåt och det blir aldrig tråkigt att följa Ragdes
familjer även om det egentligen inte händer särskilt mycket.
Spänning skapas också av karaktärerans relationer till varandra,
dessa präglas av en kombination av nyfikenhet, missunsamhet, skam
och stolthet över det egna hemmet. Alla sneglar lite snett på
varandra, så där som man gör i hyreshus, men samtidigt finns där
även en underliggande gemenskap som särskilt träder fram i slutet
av romanen.
Titeln på Anna B. Ragdes roman är
träffande: ”Jag ska göra dig så lycklig” är en mening som
innehåller både ett löfte och ett hot. Viljan att skapa ett
lyckligt hem blir också övermäktig för vissa av karaktärerna,
den blir som ett ständigt krav som utmynna i allt från motvillig
sex med den äkta mannen till verkligt våld, ofta riktad mot barnen.
Men i Ragdes trappuppgång är ingenting svartvitt, även om romanen
lyfter fram de destruktiva krafterna i kärnfamiljen pekar den lika
mycket på individens möjlighet att göra revolt genom små, små
handlingar. Som att gå naken i sin bostad, till exempel. Eller som
att ställa sig lite för nära den unga mannen som har kommit för
att installera ett titthål dörren.
