Ralf Andtbackas "Wunderkammer"

Wunderkammer. Ralf Andtbacka. Söderströms förlag. 2008

Att läsa Wunderkammer är som att krypa ner i en pafflåda full med ting, lådan blir för en stund hela världen, eller – hela världen blir till en låda. Ralf Andtbacka skapar i sin diktsamling ett rum där tingen kan leka med orden samtidigt som de också säger något allmängiltigt om människan. ”Vi måste alla göra rätt för oss: filtrera intrycken, ordna dem. / Det finns mycket att säga om den katalog som är vi: / det värde som återstår i ett sådant samhälle är: / rester”, skriver Andtbacka i dikten ”Brändöelegierna”.

I sin diktsamling ställer Andtbacka en mängd frågor om relationen mellan tingen, människan och världen. Wunderkammern var populär under 1500-talet och är en samling där olika sällsynta ting, till synes utan samband, förenas som en bild av den yttre världen. I Andtbackas samling hittar jag bland annat jättetändstickor och fjärilar. Men jag hittar också en massa människor. Poeter, författare och upptäcktsresande får i Wunderkammer samsas om utrymmet med tunga elefantskulpturer och gamla glasflaskor. Så här kan det t.ex. se ut i ett utdrag ur ”Suite ostrobothnienne (un cabinet de curiosités)”: ”Stravinskij Strunge / Sugaren Svarten Sven-Örk Klickman Södergran Sölekack Tadzio Tauno Brännäs / Tintin Tom Sandell Tomas Mikael Bock” osv. Det gäller inte bara att låta sig uppslukas av tingen utan att också våga låta tingen uppsluka en själv. I det nyligen citerade stycket är det som om namnen har legat länge i en låda och skavt mot varandra, vissa har fortfarande sin ursprungliga form medan andra har fått en ny och annorlunda form.

Rent fysiskt är Wunderkammer en rätt rejäl bok vars format och omslag mest påminner om en lärobok. Diktsamlingen rymmer också lek med typografin, orden eller ord-tingen kan vara överdimensionerade eller så små att de är knappt läsbara. Ibland befinner de sig utspridda över sidan eller, som alldeles i slutet av samlingen, så vägrar de att infinna sig över huvudtaget. Parallellerna mellan orden och tingen skapar en fruktbar stämning som gör attWunderkammer känns som mer än ett experiment, jag läser:

Sticka ner handen i en tunna med Swarfega;

gräva i fuktig sand med fingrarna;

greppa en lp för att byta sida.

Minnet kretsar runt, runt.

På ett ställe finns en lödd fog,

kanske som ett slags fartgupp:

…

Ralf Andtbackas samling dikter, kuriosa, minnen, dialekter (främst den Österbottniska) kunde göra läsaren vilsen. Men i spektrumet av allt verkar också det lilla få plats och när jag läser Wunderkammer är det ibland som att vara på en gammal vind full av bråte. Jag tänker på hur kroppens celler förnyas med en intervall på ungefär sju år och på hur damm till största delen består av död hud. På att allting skaver mot allting och att det är ett ganska skönt sätt att se på världen. I Andtbackas fall handlar det om att läsa denna värld, tingen får liv genom språket. Det känns väldigt hoppingivande att ta till sig världen så som Andtbacka gör i Wunderkammer, eller som diktjaget formulerar sig i en av mina favoriter ”Röda lärkan”: ”man måste försöka göra något av // allt, ja allt // också av detta.”