En förvirrad poet

Varthän skall jag vandra. John Ashbery (Översättning Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou). Bokförlaget Natur och Kultur. 2007.

Den amerikanska poeten John Ashbery är för mig en helt ny bekantskap. Ashbery föddes 1927 och har gett ut över tjugo diktsamlingar, han har under sin karriär mottagit ett flertal priser och utmärkelser av vilka Pulitzerpriset är en av de förnämsta. På insidan av bokpärmen får läsaren veta att litteraturkritikern Harold Bloom har kallat Ashbery för ”Amerikas störste nu levande poet”. Så långt verkar det hela mycket lovande.

I ”Varthän skall jag vandra” tampas Ashbery främst med tiden och dess komplikationer, han ifrågasätter den bekvämlighet och okunnighet som dagens moderna samhälle har fört med sig och försöker skapa ordning i förvirringen. Eller är det ordning som han vill skapa? Emellanåt får jag känslan av att han själv är mer splittrad och förvirrad än den värld han försöker beskriva.

Ashberys ton är torr men samtidigt melodisk, emellanåt anar jag lite undertoner av jazz och sprit: ”… Fortsätt bara / att slå på strömbrytaren, slösa med elektricitet, / slå runt med jordsvin, krossa kristallglasen. / De våningar vi bor i numera är trevligare / än dem vi bodde i förut, i begynnelsen.” (ur När jag såg den tynande lågan).

Det är tidigt på morgonen, det är natt, det är allting samtidigt och Ashberys diktjag är märkbart förvirrat. Hans prosalyrik försöker ibland lugna ner sig och hämta andan, men oftast består den av långa monologer, medvetandeströmmar som ibland känns omöjliga att följa. Emellanåt blir det också alldeles för svulstigt, Ashberys pratighet kan plötsligt stå som en mur framför texten och de hela blir nästan löjligt: ”Villfarelsen upplöses med ett / vrål … Och därför rinner våra / lediga stunders andtrutna precision nerför den tomma / minnestavlan och dess korrugerade kopparinfattning.” (ur Varthän skall jag vandra). Någon kunde mena att virrvarret av begrepp, adjektiv och utropstecken helt enkelt illustrerar Ashberys vilsenhet i världen, att dikternas raska tempo försöker gestalta vår vardag. Men det argumentet håller inte för mig, för även om det låter ganska snitsigt får jag inte ut något av hans långa ramsor. De känns snarare lite patetiska.

Därmed inte sagt att ”Varthän skall jag vandra” inte är en läsvärd diktsamling, Ashbery roar trots allt med sin vilsenhet och vissa av de lite lugnare dikterna innehåller flera finurliga iakttagelser. I dikten Komposition slår Ashbery huvudet på spiken när han lyckas fånga sina svårigheter att mästra tiden: ”Jag är mycket säkrare på ’nu’ / och på ’då’, för de är närmare mig själv, / som älskare, även om de tydligen inte är kära i mig, / så som jag är i dem. Jag gillar att ringa till dem, / och ibland svarar de, djupt inifrån något drömbestyr.”