Finurliga filurer för stora och små

Linda Bondestam & Stella Parland. Gnatto Pakpak. Söderströms förlag. 2010

När den skickliga illustratören Linda Bondestam och den finurliga ordlekaren Stella Parland möts händer något spännande. Det är som om Bondestam förehöll sig till pennstreck och färger på samma sätt som Parland förehåller sig till ord: det är en märklig sorts materia, men materia som man trots allt kan spränga om man bara vågar. I ”Gnatto Pakpak”, som på bokens baksida beskrivs som ”pekbok, krypbok oljudsbok. Bestiarium för 0-100-åringar”, presenteras läsaren/pekaren för en hög märkliga varelser som utmanar sinnena.

Förutom den drömska spindeln på bokens pärm är den första varelsen som möter läsaren den blommiga fjärilsliknande Ambrose Gundilla. Ambrose Gundilla har röda klackskor och säger ”Zwerr Zwerr”. På samma uppslag står Knat Rakk Zolle och ser ut som en kaotisk version av Ambrose Gundilla, och ur hans mun kommer ljudet ”Huhhalurum”. Bondestams och Parlands figurer ska således mötas med alla sinnen. Bilderna tilltalar ögonen, namnen och lätena smakar märkligt på tungan och örat förbryllas av de oväntade bokstavskombinationerna.

”Gnatto Pakpak” är utformad som en pekbok med hårda pärmar och rundade hörn och passar små barn som förundras över ljud och lustiga former. Men boken passar likväl för lite äldre barn, barn som kanske egentligen är tjugofyra eller fyrtiosex eller åttiofem. Inte enbart för att också äldre barn kan uppskatta lekfulla bilder och ramsor utan också för att Bondestams och Parlands filurer leker med typer som kan hittas bland den vuxna befolkningen.

Ett exempel på en sådan filur är ”Drosofilosofilippa”, en tanig stackare med slokande vingar och rödsprängda ögon som spottar ur sig ”Platin Aristìtilis, Platin Aristìtilis, Platin Aristìtilis...” och ser verkligt härjad ut. För mig som i flera år har strukit omkring på institutioner av akademiskt slag är denna filur synnerligen välbekant och i Bondestams och Parlands tolkning ser den mest ut som om den behövde en kopp te och en kram. Drosofilosofilippas ordspyor är även ett gott exempel på Parlands härliga ordhumor och är tilltalande i sin förenklade komiskhet – en komiskhet som dock får andra dimensioner för den som har läst språkfilosofi. Att upprepa eller förvränga ord så att de förlorar sin betydelse är också ett sätt att ifrågasätta språkets beständighet och auktoritet.

Jag kunde räkna upp Bondestams och Parlands alla figurer, men det vore att lura läsaren på en del av upplevelsen eftersom det är verkligt roligt att sitta och läsa namn och ljud högt för första gången samtidigt som man bläddrar i ”Gnatto Pakpak” och upptäcker nya dimensioner av såväl bild som text. Det är en samling underliga insektliknande varelser som möter en i ”Gnatto Pakpak” och Bondestam/Parland bjuder på en sinnlig utmaning för den som vågar kasta allvaret överbord en liten stund.