Verkligheten överträffar fiktionen

Alfred och Emily. Doris Lessing. Översättning Dorothee Sporrong. Forum förlag. 2008

Nobelpristagaren Doris Lessing har i flera omgångar författat om sin uppväxt tillsammans med brodern och föräldrarna i den brittiska kolonin Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe). Boken ”Alfred och Emily” kan ses som ett försoningsprojekt där Lessing försöker få tag i sina föräldrars personligheter genom att berätta två olika historier om föräldrarnas liv – en fiktiv och en biografisk historia.

”När jag beskrivit mina föräldrars uppdiktade liv har jag inte bara använt mig av typiska karaktärsdag ... utan också av tonfall, vemodiga blickar och tecken som är så små att de annars bara kan upptäckas av skickliga spejare”, skriver Lessing för att förklara sitt projekt. Hon tar fasta på de underströmmar hon har anat hos Alfred och Emily och berättar i bokens första halva om ett helt annat liv där hon själv inte existerar eftersom föräldrarna gifter sig med andra människor.

Emily blir förvisso sjuksköterska precis som hon blev i verkligheten men fortsätter sin karriär genom att starta upp en serie ambitiösa flickskolor i London. Hon blir änka som ung och får aldrig några egna barn. Verklighetens Emily förhöll sig bittert till livet i den afrikanska bushen och relationen till barnen var allt annat än präglad av tacksamhet. Lessings förklaring består dels i världskrigen och dels i det faktum att kvinnorna i hennes mammas generation inte tilläts arbeta.

Pappan Alfred har en rätt så perifer roll i bokens fiktiva del där han lever ett lugnt liv på den engelska landsbygden. Lessing har hos honom anat en passion för hästar som han förverkligar genom att i fiktionens värld delta i hästuppfädning och riduppvisningar. Den Alfred som begav till Sydrhodesien var djupt skakad av upplevelserna från första världskriget och drabbades av svårskött diabetes i ganska unga år. Lessing poängterar i flera sammanhang med bitterhet att bägge hennes föräldrar skulle ha haft möjligheten till ett om inte lyckligare så åtminstone friskare liv med hjälp av dagens sjukvård.

Vad är månne den drivande kraften bakom Lessings projekt? Vad får en författare att skriva ut sig själv ur sina föräldrars liv? Oförmögen som hon var att förstå sina föräldrar under deras livstid försöker författaren krama liv ur dem efter deras bortgång – men faktum är att bokens fiktiva del bleknar under läsningen av det biografiska stoffet. Den litterära stilen är också en annan och den andra delens brott mot den mer traditionellt berättade första delen fungerar inte som förstärkande kontrast, tvärtom får den mig att tycka att fiktionen ”Alfred och Emily” är rent ut sagt tråkig.

Det kanske inte alltid blir bättre och mer spännande när man försöker förklara det man inte förstår. Att ”Alfred och Emily” är ett spännande projekt för Lessing själv är inte svårt att begripa men för läsaren som inte kände hennes föräldrar är de ju inte annat än fiktiva varelser som har fått liv genom hennes berättelser. Det litterära greppet i ”Alfred och Emily” ifrågasätter måhända det biografiska tolkningenföreträdet men gör det knapphänt. Och som så många gånger är det också i fallet ”Alfred och Emily” så att verkligheten överträffar fiktionen.