Förändringen måste komma inifrån

Ingrid Betancourt och K G Hammar                                  Foto: Nina Othman

- Min egen värdighetblev en ledstjärnasom jag hela tiden ville sikta på.

Det säger Ingrid Betancourt, den fransk-columbianska politikern som 2002 blev tillfångatagen av FARC-gerillan och som levde i fångenskap i sex år. Hennes berättelse, ”Även tystnaden har ett slut”, kom ut i bokform 2011, och är en stark historia som inte bara handlar om vad som hände i fånglägret utan också vad som hände inne i Betancourt. Tiden som fånge förändrade helt och hållet Betancourts sätt att tänka på sig själv och på andra. Idag utstrålar hon ett imponerande lugn och en stor ödmjukhet och auditoriet är knäpptyst då hon berättar om hur levnadsförhållandena i djungeln successivt förvärrades.

- Under det första året var jag hela tiden beredd på att fly eller att bli räddad. Men från och med det andra året var det väldigt svårt att behålla någon känsla för tid överhuvudtaget. Det hände också ibland att vi fick en nästan vänskaplig relation till våra vakter, och då byttes vakterna genast ut. De blev grymmare för år till år och jag tror att det här var ett sätt för dem att undvika att tänka på sina egna handlingar.

Betancourt beskriver tiden i djungel som en tid av konfrontationer. Hennes tidigare nära relation till medarbetaren Carla brast exempelvis nästan genast eftersom de hade helt olika sätt att förhålla sig till sin potentiella framtida frihet. Medan Betancourt ville fly och kämpa var Carla övertygad om att det bästa sättet att bli fri var genom diplomati.

- Det är faktiskt ganska lustigt, säger Ingrid Betancourt, för vi fick båda som vi ville. Jag blev fri genom en hemlig räddningsaktion och Carla blev fri genom förhandlingar och diplomati.

Hon skrattar när hon pratar och faktum är att humorn aldrig är långt borta. Hennes medfånge och vän Luis ”Lucho” Perez var en av dem som fick henne att inse att närvaro av humor inte betyder frånvaro av allvar.

- Lucho har en väldigt mörk själ, men han har en underbar humor!

Konfrontationerna rörde dock inte bara människorelationerna, Ingrid Betancourts kanske största kamp pågick inuti henne och hon kämpade varje dag med att behålla sin värdighet och sin integritet, något som förstås försvårades av de yttre omständigheterna.

- Varje år kunde jag testa mig själv, gång på gång och på samma sätt eftersom ingenting nånsin förändrades i lägret, och plötsligt förändades jag faktiskt. Och om jag kan göra detta, förändra delar av mig själv som jag har tänkt på som så typiska för just mig, då finns det hopp. Jag vägrade helt enkelt att bli den som de ville göra mig till, en liten skakande varelse utan självrespekt.

Ingrid Betancourt är liten där hon sitter uppe på scenen under strålkastarljuset, och ännu mindre ser hon ut bredvid intervjuaren och teologen KG Hammar. Men den styrka hon utstrålar gör henne samtidigt till den största personen i rummet.

- Frihet ligger i det här: att veta vem du är och vilka dina begränsningar är och att acceptera begränsningarna, detta accepterande är en stor styrka. Jag tror att förändring börjar i människans hjärta, och jag tror också att det är smittsamt.

Jan Kjaerstad vill vidga läsarens vyer

Åsa Beckman och Jan Kjaerstad.                                    Foto: Nina Othman

Nyfikna, öppna och tålmodiga. Det är egenskaper den norska författaren Jan Kjaerstad önskar sig av sin drömläsare. Kjaerstad svarar lugnt och tålmodigt spå moderatorn Åsa Beckmans insiktsfulla frågot, seminariet äger rum under den första dagen av Göteborgs Bokmässa och publiken är förväntansfull. Men även om Kjaerstad har bokats i en av de större seminariesalarna är rummet långt ifrån fullt och trots att Beckman presenterar Kjaerstad som “svensk litteraturs favoritnorrman” är det rätt få som känner till hans författarskap. Kjaerstads böcker präglas faktiskt av just de egenskaper som han önskar hos sina läsare. Han skriver ofta om ovanliga människoöden och hans kanske mest kända verk, Erövrar-trilogin, handlar exempelvis om den talangfulle tv-profilen Jonas Wergeland.

Men temat för seminariet under bokmässan är ”Kärlek och litteratur”, ett tema som tar avstamp i Kjaerstads senaste roman ”Normans område” som precis har kommit i svensk översättning. Romanen skildrar förlagsredaktören John Richard Norman som till sin förfäran har tröttnat på att läsa och som därför flyr Oslo och isolerar sig på en ödslig havsudde. Väl på plats får läsaren följa hur Norman upptäcker världen på nytt: plötsligt smakar knäckebrödssmörgåsen med leverpastej himmelskt och de kala träden utanför huset är något av det vackraste som finns. Att läsa är däremot omöjligt och när Norman gör ett försök reagerar hans kropp med en sådan vämjelse att han kräks. Men så slår den till, kärleken, i form av den sofistikerade svenskan Ingrid som också är bosatt på udden. Norman blir totalt avväpnad och kan inte göra annat än att falla handlöst.

- De två starkaste krafterna i människans liv är litteratur och kärlek, och vem vet, riktigt stark kärlek kanske till och med kan göra så att något förändras där i pannloben, säger Kjaerstad som i ”Normans område” också väver in en märklig historia som äger rum inuti Normans hjärna.

Kjaerstad är en mycket beläst författare som också är väldigt medveten om de litterära traditioner och konventioner han ständigt är tvungen att förhålla sig till. Han verkar nästan lite rädd för att upprepa något som tidigare har skrivits, kanske är det en orsak till att hans romaner ofta är omfattande byggen vars innehåll svårligen kan kokas ner i några få rader rader.

- Det är inte ett mål för mig att skriva intikat, men genom berättelserna kan man kanske skapa ett eko hos läsaren som gör hans eller hennes värld lite mindre snäv. Jag tror att vi alla kämpar med en känsla av snävhet.

Enligt honom är det med hjälp av kärleken och litteraturen som människan förmår vidga sina världar och han är mycket skeptisk till dem som menar att det är för skadligt med för mycket läsning.

- Det finns två böcker som har cementerat myten om att för mycket läsning är dåligt. Det är ”Don Quijote” och ”Madame Bovary”. Min bok kan kanske ses som en sorts protest mot dem. För jag tror verkligen att läsning inte handlar om att fly från verkligheten utan om att utvidga den.