Genuint om medmänsklighet

Medmänniskor. Stefan Einhorn. Forum. 2007

Är du en god medmänniska? Den frågan vill överläkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn att läsaren ska fundera på i hans nya bok Medmänniskor. Einhorn har tidigare uppmärksammats för böckerna En dold Gud och Konsten att var snäll, böcker som också har tangerat stora teman. I Medmänniskor prövar han ett nytt grepp genom att varva korta självupplevda betraktelser med små noveller som alla berör bokens genomgående ämne.

Till en början bör kanske påpekas att jag inte är särskilt förtjust i böcker som behandlar enskilda stora ämnen som just godhet eller snällhet. Även om jag inte direkt skulle kalla Stefan Einhorns bok för en självhjälpsbok innehåller den ändå tydliga försök att få läsaren att inse att just hon borde se över sitt liv och bli en bättre medmänniska. Detta behöver i sig inte innebära några problem, ofta upplever jag dock att ett s.k. ”övertalningsmoment” fungerar provocerande vilket inte alls tilltalar mig personligen.

För att återgå till Medmänniskor kan jag dock konstatera att Einhorn har lyckats med att skriva en bok som känns väldigt genuin. Som överläkare vid Karolinska sjukhuset har Einhorn en skog av erfarenheter att plocka från, många av kortnovellerna i Medmänniskor utspelar sig just i sjukhusmiljö och det är nog dessa som också är de starkaste berättelserna, författaren rör sig i en bekant miljö vilket också avspeglas i novellernas litterära kvalitet.

Språket i Medmänniskor är väldigt avskalat och påminner ibland om Paulo Coelhos sätt att skriva; språket används på sätt och vis som en farkost med vilken berättelserna nås, det är inget självändamål att meningarna i sig ska vara vackra eller snitsiga. Samtidigt som detta kunde ses som en av styrkorna hos Einhorn blir det samtidigt en av svagheterna, kortnovellerna fungerar väl i det sammanhang de presenteras men som autonoma litterära skapelser har de ännu en del att hämta.

”Till alla dem som strävar efter att vara goda medmänniskor och som ofta lyckas, någon gång misslyckas, men aldrig ger upp”, skriver Einhorn som dedikation i bokens början. Genom att i sina berättelser också ta med situationer där karaktärerna tror att de handlar som goda medmänniskor men vars handlingar visar sig få dåliga följder problematiserar Einhorn medmänskligheten som aktivitet. Ibland räcker det inte att handla gott, det gäller att komma ihåg att det finns många andra oberäkneliga variabler i livet, så som människorna i vår omedelbara närhet.

Medmänniskor kan säkert med fördel användas som diskussionsunderlag i t.ex. skolor och naturligtvis också läsas av ”vanliga” läsare. Som helhet känns Stefan Einhorns bok trevlig och mysig men saknar det där lilla extra. Kanske har Einhorn tagit sig själv på för stort allvar efter framgången med Konsten att vara snäll – i litteraturen är det andra regler som gäller.