Ett lite stelt porträtt

Porträttet av Direktör Rask. Fredrik Lång. Schildts förlag. 2007

Porträttet av Direktör Rask utkom första gången 1988, nu har Schildts i samråd med författaren kommit med en andra version där den främsta förändringen består i att de dialektala uttrycken har fått ge vika för en mer ”vanlig” svenska. Förändringarna till trots så består porträttet, direktör Rask heter egentligen Stig-Evert Rask och bor i Yttermarken, i romanen kallad ”Österbottens Österbotten”.

Stig-Evert är en framåtsträvande men samtidigt ganska tystlåten och försiktig man, han gifter sig med barndomskärleken Elin Bäck och får tre barn. Efter en tid får han ta över svärfaderns såg och allt ser fint ut. Romanen igenom ser allting egentligen fint ut. Den vane läsaren anar ugglor i mossen, författaren måste väl avse något med sin skildring av denne sega man?

Jag skulle säga att det är just denna tillbakalutade passivitet som ger Porträttet av Direktör Rask sin charm, Fredrik Lång har skapat skickligt ett bygge där karaktärerna liksom lunkar på i sin egen takt utan att bry sig om att det är någon som läser om den. Det skapas en intressant komik i denna passivitet som får läsaren att fästa blicken ännu närmare direktören och fråga sig vad det egentligen finns att upptäcka. Svaret är kanske att det inte finns något att upptäcka men samtidigt allt, att det är just så här livet kan se ut.

Porträttet av Direktör Rask är en välkomponerad roman, Österbotten skildras som ett långsamt förändrande ställe, dock utan varken förskönande eller förfulande termer. Det slår mig att någon som kan skildra ett ställe på ett så avskalat och på sätt och vis hämmat sätt, någon som ser strukturerna växa upp ur myllan, denne någon måste antingen hata eller älska den plats som beskrivs. Lång använder sig väldigt mycket av att beskriva olika föremål för att ge miljön sin prägel, här finns allt från linoleumpennor och kastruller till höräfsor och ”Caterpillare”.

Den som är lite mera romantiskt lagt kunde eventuellt uppfatta Rask som en karaktär som skulle kunna vara poet om han bara hade kunnat skriva. Det är något i denna bild som gör att jag inte riktigt berörs av Långs romanbygge. Trots att utförandet är både snyggt och roligt får jag inte riktigt den känsla jag hoppas på. Jag menar inte att Lång inte kan skriva, snarast att han i denna roman inte riktigt lyckas skriva sig ända fram till mig. Rask förblir ett porträtt. Kanske är det just detta som är meningen.