Inkännande om nordisk prosa

Litteratur. Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa. Åsa Stenwall. Schildts förlag. 2011. 316 sidor.

Litteraturhistorikern och kritikern Åsa Stenwall närmar sig i essäsamlingen ”Att jag vill nånting mer” den nordiska samtidsprosan ur ett litteratursociologiskt perspektiv – vad kan prosan berätta om den tid vi lever i, finns det några gemensamma karakteristika bland analysexemplen och hur ska vi i så fall tolka dem? Stenwall understryker att vi inte kan betrakta litteraturen och samhället som två åtskilda instanser, det finns en ömsesidig påverkan. Samtidigt handlar det inte heller om att, som Stenwall själv uttrycker det, ”sätta kalkerpapper mellan den så kallade Verkligheten och den litterära texten”, utan snarare om att undersöka hur människan i litteraturen mår.

Det är utgångspunkten för de fyra övergripande avsnitt som var och en avhandlar dels en särskild tematik, dels en särskild nation (Sverige, Finland, Danmark och Norge): ”Svensk vardagsrealism”, ”Vi och de andra”, ”I Danmark er jeg født” och ”Det förlovade landet”. Fokus ligger på millenniekiftets prosa och Stenwall lyfter i sina analyser fram numera väletablerade författare som Johanna Nilsson, Jerker Virdborg och Hanne Ørstavik men också en nyligen debuterad författare som Kaj Korkea-aho.

Urvalet av prosatexter kan betraktas som ett uttryck för bokens personliga tilltal – texvalet baserar sig på Stenwalls personliga preferenser och detta i kombination med tilltalet och de inkännande analyserna gör ”Att jag vill nånting mer” till en väl sammanhållen essäsamling. Det är ett konststycke att skriva analytiskt om litteratur utan att för den skull glida över i en akademisk stil och utan att skriva läsaren på näsan.

Jag uppskattar exempelvis särskilt essän ”Livet i miniatyr” om Hanne Ørstaviks ”Tiden det tar” (2002), en roman som skildrar ett komplicerat familjeförhållande. Stenwall gör en träffsäker analys av romanen som sägs handla om ”kärnfamiljens isolering i det senmoderna samhället, om könsroller och moderskap i en brytningstid, om patriarkal makt som utövas av en i ord 'demokratisk' far och om en mor som inte vill fylla en förväntad könsspecifik roll i familjen.”

Den gemensamma nämnare för de utvalda prosatexterna är en dyster framtidssynen och en isolerad individ. Stenwall tecknar med lätt hand bilden av hur detta tar sig i uttryck både hos uppenbart vilsna karaktärer som Miika Nousiainens huvudperson Mikko Virtanen som i ”Hallonbåtsflyktingen” (2009) gör allt för att ”bli svensk” och hos subtila exempel som i Naja Marie Aidts diktsamling ”Alting blinker” (2009).

Men det finns ett par punkter i ”Att jag vill nånting mer” som fungerar mindre bra. Det gäller den något spretiga användning av begreppet ”modernitet” som dels används som tidsmarkör, dels som litterär karakteristika. Jag har svårt att få grepp om Stenwalls modernitetsbegrepp som ibland verkar beteckna ”samtida” och ibland ”senmoderna”, genom en tydligare definition hade Stenwall kunnat strama upp begreppsanvändningen och därmed undvikit förvirring.

Ett större bekymmer är dock den totala avsaknaden av isländsk litteratur. Var är exempelvis Sjón, Kristín Marja Baldursdóttir eller Jón Kalman Stefánsson? Att den isländska litteraturen saknas i denna i övrigt välskrivna essäsamling är helt klart en brist. Vad gäller det redaktionella arbetet har det också smugit sig in en hel del slarvfel. Exempelvis omämns en karaktär både som ”Ellen” och ”Emma” och författarna Peter Høeg och Aleksandar Hemon har blivit Peter Høegh och Aleksander Hermon. Petitesser kan man tycka, men de skapar desvärre en viss irritation.

Detta till trots är Åsa Stenwalls ”Att jag vill nånting mer” en spännande essäsamling, den är både informativ och underhållande att läsa. Boken är en viktig påminnelse om att den närliggande nordiska litteraturen lever och frodas och om att denna litteratur har något att berätta om vad det innebär att vara människa och läsare i dagens Norden.

Självbiografiska lögnare

I dagens kulturklimat är självbiografiska kulturyttringar skåpmat för de allra flesta. I Sveriges Television visas tv-program som ”Stjärnorna på slottet”, ”Dom kallar oss skådisar” och ”Vem tror du att du är” – program som vill att tittarna ska se den verkliga människan bakom de olika yrkesrollerna. När det gäller det skrivna ordet har bloggkulturen gett de självbiografiska skildringarna ett uppsving. Den genomsnittliga välfärdsmänniskan är inte främmande för att förlänga sin identitet på nätet och hon fördjupar sig också gärna i den okända människans innersta funderingar. Trots att det självbiografiska skrivandet kan ges epitetet ”trendigt” är fenomenet i sig allt annat än nytt. Inom litteraturen är självbiografin en gammal tradition och man brukar säga att kyrkofadern Augustinus ”Bekännelser” från 397 e.Kr. var den första bok som gjorde en självbiografisk ansats.

Under paneldiskussionen ”Du ska skriva ditt liv!” som ordnades av Göteborgs Universitet den 5 oktober deltog teologen och författaren Ann Heberlein, författaren Birgitta Stenberg och akademiledamoten och författaren Kjell Espmark i ett samtal om det självbiografiska skrivandet. Moderatorn Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid GU, påpekar inledningsvis att den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau med hjälp av sin bok ”Bekännelser” (1782) ville bli en autentisk människa. Genom att kritiskt skärskåda det egna känslolivets svängningar kan Rousseau sägas ha försökt skapa en helhetsbild av sig själv som människa.

I dag gör författare sälla anspråk på att presentera sanna helhetsbilder av sig själva, nuförtiden finns det en medvetenhet om att den enskilda människans upplevelser är starkt subjektiva och man tänker sig också att individen är en fragmenterad varelse som helt enkelt inte kan ringas in. Samtidigt är det ofrånkomligt att den självbiografiska texten strävar efter en viss form av autenticitet. Skillnaden är dock att det i dag snarare handlar om att författaren skildrar sina upplevelser autentiskt i den bemärkelsen att skildringen ska överensstämma med den subjektiva erfarenheten. Men när de subjektiva berättelserna möter läsare och media kan det uppstå konflikter. Den som säger sig berätta ”sanningen” får förbereda sig på att omgivningen kan ha andra synpunkter på vad denna sanning är.

Det här är något Ann Heberlein har erfarenhet av. 2009 utkom den självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, en skildring av hennes kamp med sin bipolära sjukdom. Boken gjorde succé men försatte också Heberlein i en märklig position.

- Efter att jag skrev ”Jag vill inte dö” sade jag att jag aldrig mera skulle skriva om mig själv eftersom det gör att man blir allmängods. Bara för att jag lämnade ut en liten del av mig tror många att de kan fråga mig om vad som helst.

Ger du dem lillfingret vill de med andra ord snart ha hela kroppen och mer därtill. Trots beslutet att undvika det självbiografiska valde Heberlein att återkomma till genren i den nya boken ”Ett gott liv” (2011), en bok som har varit föremål för het diskussion de senaste veckorna eftersom den bland annat innehåller avsnitt där Heberlein berättar om schismerna mellan henne och hennes före detta förläggare.

Det absurda i sammanhanget som Heberlein också påpekar är att boken inte hade kommit ut vid tidpunkten för debatten. Ingen av debattörerna hade med andra ord läst den text de uttalade sig om. Det här kan betraktas som ett exempel på att den som har valt den självbiografiska genren tvingas stå ut med att omgivningen ”känner” dem. För att ge lite perspektiv på händelsen vill Heberlein gärna förtydliga att hennes bok till stor del handlar om helt andra saker än om hennes förläggare.

- Min nya bok består av 300 sidor. Innan jag kom hit räknade jag lite och kom fram till att jag skriver om min förläggare på ungefär 30 av dessa 300 sidor.

Är det så att en självbiografisk text per definition är mer självutlämnande än en skönlitterär dito? Det uppenbara svaret skulle vara ja, men sanningen är möjligen något mer nyanserad eftersom fiktionen också kan vara nog så blottande. Man kunde säga att det är en sak att utlämna sina personliga upplevelser och en helt annan att utlämna sin fantasi. Samtidigt är det inte alltid så enkelt att dra skarpa skiljelinjer mellan de två genrerna.

Heberlein poängterar att självbiografiska texter inte automatiskt är bra texter utan att de också kan vara av varierande litterär kvalitet. Kjell Espmark håller med:

- Det självbiografiska är alltid en tolkning. När jag skrev ”Minnena ljuger” ville jag egentligen skriva en anti-memoar men insåg snart att texten överlistar sin författare – min bok blev självbiografisk i alla fall.

”Minnena ljuger” kom ut 2010 och handlar som titeln antyder bland annat om hur minnet kan förvanska händelser man tror sig ha upplevt. Under samtalet vid Göteborgs Universitet blir det tydligt att det självbiografiska skrivandet innehåller en mängd motsägelser.

- Det är lätt hänt att man plockar ledtrådar ur sin historia och hittar sammanhang, den som arbetar med musik lägger till exempel kanske lite extra vikt vid att man sjöng ”redan som tvååring”, säger Ann Heberlein.

Historien anpassas med andra ord efter den sanning författaren är ute efter att skildra.

Birgitta Stenberg inflikar dock att hon med sina romaner faktiskt har haft ett behov av att säga en sorts sanning. Stenbergs stora litterära produktion innehåller bland annat de självbiografiska romanerna ”Kärlek i Europa” (1981), ”Spanska trappan” (1987) och nu senast ”Eldar och is” (2010). Stenbergs mål med de självbiografiska romanerna har varit att belysa hur olika kvinnoöden har osynliggjorts i den mansdominerade litteraturhistorien.

När Lisbeth Larsson frågar paneldeltagarna om drivkraften bakom deras självbiografiska projekt blir det tydligt varför det ibland kan uppstå missförstånd. Medan Birgitta Stenberg vill visa upp det förtryckta använder Ann Heberlein den självbiografiska formen för att förstå det hon skildrar. Kjell Espmark som säger sig aldrig ha roats av egocentricitet strävar däremot efter att skala bort oväsentligheterna genom att fokusera på det självupplevda. Det som läsaren kan uppleva som autentiskt alternativt inautentiskt verkar således bero på vad författaren har för agenda.

Här kan den luttrade litteraturkännaren höra varningsklockorna ringa. För när det gäller skönlitteratur brukar man i dag ofta understryka att det är så gott som omöjligt att bevisa att man som läsare har fått rätt uppfattning om författarens intentioner. Författaren kanske uppger en orsak, kanske till och med tror på sin orsak, men hur ska vi veta att författaren inte ljuger? Eller har dålig självinsikt? Birgitta Stenberg lyckas sätta fingret på just detta när hon påpekar att hon inte enbart vill bli ihågkommen som en ”självbiografisk lögnare” eftersom hon också har skrivit ett sextiotal andra titlar.

Självbiografin må ligga närmare författarens levda liv i och med att den innehåller konkreta, historiska händelser och tankar. Men självbiografin är också en skriven text, precis som det här är en skriven text. Och vem kan garantera att jag talar sanning?

Faktaruta:

• självbiografin definieras av Nationalencyklopedin som en ”litterär genre där författaren skildrar sitt eget liv och sin utveckling”
• den första självbiografin, ”Bekännelser”, skrevs av kyrkofadern Augustinus 397 e.Kr.
• andra kända historiska personer som har skrivit självbiografier är Jean-Jacques ”Bekännelser” (1782), Helen Kellers ”Mitt livs historia” (1903) och Nelson Mandelas ”Long Walk to Freedom” (1995)
• några svenskspråkiga författare som de senaste åren har använt sig av självbiografiskt skrivande är Lars Norén i ”En dramatikers dagbok” (2008), Babben Larsson i ”Jag vägrar dö nyfiken” (2010), Merete Mazzarella i ”Resa med rabatt – om konsten att vara pensionär” (2010) och Åsa Moberg i ”Kärleken i Julia Anderssons liv” (2011)