Ett platt porträtt

Kalkutta 75. Petter Lindberg. Söderströms förlag. 2008

Hur gör man när det man har ägnat hela sitt liv åt plötsligt visar sig vara förgäves? Den och många andra frågor försöker Petter Lindberg svara på i sin roman ”Kalkutta 75”. Boken är ett fiktivt porträtt av bordtennislegenden Anton ”Tova” Stipancic som inledde en internationell karriär som endast sexton år gammal. I ”Kalkutta 75” målar Linderg upp Tovas framgångshistoria som, föga förvånande, också innehåller ett antal mindre lyckade karriärsdrag.

Det som gör mig mest frustrerad när jag läser om Tovas bravader kring bordtennisbordet är att berättelsen avsaknad av djup. Som karaktär kunde Tova bjuda på många spännande vändningar men i Lindbergs skildring förblir han i min läsning tyvärr en väldigt platt figur. Ramberättelsen utspelar sig vid Tovas dödsbädd där den gamle mannen ligger och tänker tillbaka på sin karriär som bordtennisspelare. Det är ett grepp som inbjuder till reflektion och bollande med tidsplan men som inte riktigt fungerar i ”Kalkutta 75”.

Själva titeln på boken hänvisar till huvudpersonens allra viktigaste match som kom att plåga honom livet ut, världsmästerskapet i Kalkutta 1975. Att matchen inte gick helt enligt planerna kommer knappast som någon överraskning. Det är när Lindberg skildrar själva idrotten som texten lyfter, där beskrivs idrottsmannens skärpta sinnelag både detaljerat och med inlevelse. Tovas kamp om att nå världsmästartiteln kan tyckas en aning manisk men Lindberg lyckas i sin skildring också föreslå att det kanske ligger andra drömmar bakom idrottsstjärnans besatthet. Huvudpersonens komplicerade relation till sin tränare Herman är till exempel en av de mer fungerande dimensionerna av romanen.

När jag började läsa ”Kalkutta 75” var jag mycket medveten om det faktum att extremt tävlingsinriktad idrott i de allra flesta fall ter sig totalt absurd för mig. I Lindbergs roman hade jag hoppats hitta en skildring som rymde annat än den maniska idrottsmannens totala ignorans av omvärlden. Tyvärr kan jag säga att mina farhågor snarare besannades. Detta behöver i och för sig inte ligga författaren till last, han är knappast skyldig till detta. En mer djupgående personteckning hade dock hjälpt mig att läsa huvudpersonen på ett annat sätt än jag gör i nuläget – som en gnällig och irriterande gubbe som bara är intresserad av sig själv och sin bordtennisracket.