(Publicerad 2012-08-10)
Jag får en recensionsbok i min hand,
skriven av Jonas Vestersund som kommer från Jakobstad, den handlar
om en ung mans kamp med att komma till rätta med sina psykiska
problem i ett hårt och kallt samhällsklimat.
Nej, det där hittade jag på. Det
finns ingen jakobstadsbördig författare som heter Jonas Vestersund,
inte ännu i alla fall. Men scenariot är inte desto mindre bekant.
Som litteraturkritiker i Svenskfinland händer det ofta att den bok
man ska recensera är skriven av en bekant, om än bara till namnet.
Kulturkretsarna är små och sannolikheten är stor att både
recensenter och författare har gått samma skrivarkurser och
universitetsutbildningar. När man sedan sitter med boken och ska
börja formulera sin recensionstext hotar frågan ”Och vems
pojke/flicka är det?” att ringa i öronen – hur ska man
egentligen uttrycka sig om en författare man vet att man kommer att
stöta på ute i verkligheten?
Jag tror att det finns åtminstone två
vanliga lösningar på detta. 1) Man försöker skilja sin roll som
kritiker från sin roll som privatperson och fäller samma omdömen
om boken som man skulle ha gjort ifall den var skriven av vilken
internationell författare som helst. 2) Man tillstår inför sig
själv att man har hamnat i en känslig situation och försöker vara
extra uppmärksam på hur man uttrycker sig för att inte trampa
någon på fötterna. Båda dessa lösningar är problematiska, låt
mig förklara varför.
Att läsa boken som om den var skriven
av vem som helst kan leda till att man i själva verket riskerar att
behandla den mycket hårdare än man skulle ha gjort ifall den
faktiskt var skriven av, låt oss säga Margaret Atwood. Ivern att
upprätthålla en professionell roll gör att man lätt brister ut i
både lovsång och klagorop, man gör det för att man kan. Men att i
motsats till detta behandla en text med silkesvantar är också att
göra författaren och läsarna en otjänst, för vilken författare
vill bli behandlad som ett skört urblåst ägg?
Jag föreslår följande lösning: både
den lokala Jonas Vestersund och den internationella Margaret Atwood
ska läsas med kritikerns professionella blick. Omdömet ska sedan
fällas på ett sådant sätt att recensenten i fråga också kan
framföra samma synpunkter om han eller hon möter författaren
ansikte mot ansikte. Också andra än den lokala författaren är
värda recensentens respekt. Missförstå mig inte, respekt är inte
detsamma som rädsla för kritik, men alla som innehar en position
som möjliggör att de kan fälla omdömen om sin omgivning är också
skyldiga att formulera sina åsikter med rättvisa och respekt.
Professionalitet är inte bara att vara
beläst och kunna skriva, det är också att göra sitt bästa för
att förstå sammanhangen runt ett litterärt verk, och om man märker
att man kommer
författaren alldeles för nära får man helt enkelt ge boken till
någon annan recensent. Någon
som inte har vuxit upp i huset bredvid författaren i fråga, utan
kanske några kvarter längre bort.
