En berätterska värd att minnas

Balen. Irène Némirovsky. Albert Bonniers Förlag. 2007

Irène Némirovsky föddes som rysk judinna 1903 i Ukraina men tvingades 1918 fly undan revolutionen tillsammans med sin familj till Frankrike. Där började hon snart skriva och kom under sin livstid att ge ut ett femtontal romaner. 1942 fördes hon till Auschwitz där hon avled en månad senare. ”Balen” innehåller två korta romaner, dels den som har fått ge namn till boken (ursprungligen utgiven 1930) och dels ”Höstflugorna” (ursprungligen utgiven 1931). Bonniers gav på 1930-talet ut flera av Némirovskys romaner och kommer nu ut med en nyöversättning av de ovannämnda kortromanerna utförd av Dagmar Olsson.

I ”Balen” möter läsaren det nyrika paret Kampf som planerar en bal för att visa upp sin höjda status och samtidigt inviga sig själva i den parisiska societeten. Parets dotter Antoinette ser inte med blida ögon på arrangemanget, hon behandlas som ett bortglömt husdjur av föräldrarna som snarast tycks vara irriterade över att ens ha skaffat barn. Mamman Rosine visar upp en oerhört kylig och reserverad sida åt dottern medan hon kommenderar pappan Alfred som närmast verkar omedveten om att han har en familj.

När Antoinette förstår att hon inte ens ska få ta del i festligheterna bestämmer hon sig för att sabotera föräldrarnas evenemang. Med en orolig nyfikenhet sätter hon sin plan i verket och betraktar tillsammans med läsaren hur hennes föräldrar förlöjligar sig själva. Némirovsky väver ihop en smärtsamt påtaglig berättelse om övergivenhet, girighet och svek och illustrerar skickligt Antoinettes avsky för de hycklande föräldrarna.

Jag uppfattar Némirovsky framför allt som en skicklig berättare, hennes skildringar är både innehållsrika och oerhört duktigt komponerade. Hon visar prov på en påtaglig människokännedom samtidigt som hon låter sina karaktärers öden speglas i sin förmåga att hantera de samhälleliga förändringarna som äger rum i deras samtid. I ”Höstflugorna” blir detta än mer synligt än i ”Balen”, bokens andra kortroman skildrar den gamla trotjänarinnan Tatjana Ivanovnas upplevelser av en familj hon har sett födas, leva och dö i flera generationer.

Némirovsky låter Tatjana framträda just som hon är i stund med att ta farväl av två av familjen Karinovs söner, Kirill och Jurij, som ska ge sig ut i revolutionens Ryssland. Hennes roll i familjen har varit att fungera som en stöttepelare vare sig det har gällt tekokning eller påklädning av de små barnen, men det är främst det senare hon har lagt sitt hjärta i. Efter att ha gått igenom en samma avskedsprocedur en gång tidigare är hon medveten om att hon kanske inte kommer att få se sina pojkar igen, men hon låter dem ändå behålla sin iver och glädje inför det ”stora uppdraget”. ”Höstflugorna” handlar mycket om den orubbliga lojalitet som bygger på en sann kärlek till de överordnade. Tatjana är en del av familjen hon har tjänat och låter inget hindra henne från att fullfölja sin plikt, inte ens om hon befrias från den. Bokens andra berättelse är ett rörande komplement till den mer komiska ”Balen”, och skapar tillsammans med den en fungerande balans.

Efter att ha läst ”Balen” känns det märkligt att inte ha hört namnet Irène Némirovsky nämnas oftare. År 2004 publicerades hennes mest kända roman ”Storm över Frankrike” 60 år efter hennes död, och jag hoppas verkligen att Bonniers fortsätter att ge ut hennes övriga romaner. ”Balen” innehåller två starka berättelser som tack vare den skickliga kompositionen och det levande språket lyckas roa också en nutida läsare.