Litteraturvetare möter poet

Sonja Åkesson. Amelie Björck. Natur&Kultur. 2008

Vilket är det bästa sättet att närma sig en poet? Det är en fråga som aktualiseras när jag läser Amelie Björcks bok ”Sonja Åkesson”. Ja, vad är det egentligen att vara poet? I Björcks skildring är det fram för allt att våga vara människa, att skriva om det som känns viktigt och samtidigt försöka ta sig fram i vardagen.

Sonja Åkesson (1926-77) var en samhällsengagerad poet som betonade den psykologiska sanningen, vikten av att enbart skriva sådant som hon kunde stå för i efterhand. Under slutet av sextiotalet fick hon i sina tillsammansdikter med maken Jarl Hammarberg-Åkesson flera gånger kämpa med att upprätthålla det hårda kravet, men lyckades trots det behålla sin egen röst.

Det var ett spännande diktsverige som Sonja Åkesson levde i. Från och med debuten ”Situationer” (1957) medverkade hon i införandet av den s.k. konkretismen eller nyenkelheten, ett grepp som ville mota bort allt i poesin som dolde det närvarande. Det gjorde man bl.a. genom att använda ett starkt vardagligt språk. Här är ett exempel på några rader ur dikten ”Vårkväll” från 1963: ”Den första vårdagen / kom det ingen post / och ingen hörde av sig på hela dagen”. Genom att närma sig världen via hemmet, via den trötta hemmafrun som står och skalar lök till middagsfärsen skildrar Sonja Åkesson en vardagsensamhet som sällan tidigare har varit så tydlig i svensk poesi. Effekten blir slående, läsaren känner igen sig i dikten utan att bli skriven på näsan.

”Sonja Åkesson” ingår i en bokserie som behandlar litterära profiler. En litterär profil är också vad litteraturvetaren Amelie Björck målar upp, hon gör närläsningar av flera kända Åkessondikter som t.ex. ”Äktenskapsfrågan” (mera känd som ”Vara vit mans slav”). Angående ”Äktenskapsfrågan” konstaterar hon att det är problematiskt att dra paralleller mellan olika förtryckta grupperingar, var och en måste föra sin egen talan. Träffande nog var det just det som Sonja Åkesson försökte och i mångt och mycket också lyckades med under sin tid som poet.

Amelie Björck kopplar skickligt samman sin skildring av Sonja Åkesson med en noggrann genomgång av 1950- och 60-talets Sverige. En av bokens många förtjänster är just denna djupdykning i ett visst utvalt samhälleligt klimat. Ibland känns Björcks kapitel dock spretiga, vissa avsnitt hade kanske vunnit på att bli lite längre eller att eventuellt ha slagits ihop med något annat avsnitt. Men även om alla bitar kanske inte faller på plats gör vissa det helt och hållet, och bilden av poeten Sonja Åkesson tränger sig bäst fram i Björcks diktanalyser som i de flesta fall är alldeles utmärkta.

Så vilket är det bästa sättet att närma sig en poet? Ett svar är genom att läsa hennes poesi, ett annat, eller ett utvidgat svar är att läsa poesin med hjälp av någon annans tränade ögon. När det gäller att närma sig Sonja Åkesson tycker jag att Amelie Björcks ögonpar ett bra val av hjälpmedel. De ojämnheter som finns i boken slätas i slutändan ut av Björcks yrkesskicklighet.