Glassigt förpackad debut

Amberville. Tim Davys. Albert Bonniers förlag. 2007

Mediecirkusen kring Tim Davys debutroman Amberville har varit av det ovanligare slaget, innan boken kom ut skickades den till vissa utvalda bokbloggar och tidningsrecensenter har förutom boken fått ta emot Amberville-disktrasor och purjolökar (!). Man kan å ena sidan fråga sig varför det är nödvändigt med ett sånt ståhej, å andra sidan kan ingen påstå att boken har marknadsförts i smyg. Precis som marknadsföringen är Amberville en bok som inte ber om ursäkt för sin existens, författaren introducerar läsaren till Mollisan Town där alla invånare är mjukisdjur (ja, jag sade mjukisdjur) utan att göra desto mer oväsen av det.

Huvudpersonen som heter Eric Björn är en lite halvslö mjukisnalle som efter en stormig ungdom har dragit sig tillbaka i stadsdelen Amberville med sin flickvän Emma Kanin. En dag får han dock besök från sitt förflutna, Nicholas Duva, kungen i Ambervilles undre värld, ber honom om en tjänst. Eller ”ber” är kanske fel uttryck, hotar är nog närmare sanningen.

Mollisan Town lever vidare genom att nya mjukisdjur levereras till olika familjer som önskar barn. För att inte staden ska bli överbefolkad är mjukisdjuren dock också tvungna att försvinna, hur detta går till är det dock få som vet. Det ryktas om en Dödslista där de olyckligas namn står skrivna. Nicholas Duva misstänker att just hans namn står på denna lista, och han vill att Eric Björn ska rädda hans liv.

Tim Davys, som för övrigt är en pseudonym, har skapat en slags allegorisk värld där han ställer rätt så stora frågor om livet och döden. Vem har rätt att avgöra vilka som ska dö? Är det okej att förhindra att ens vänner dör om det betyder att någon annan offras istället? Enligt min mening snusar Davys mera på frågorna utan att våga fördjupa sig i dem. Mjukisdjuren blir mera som en fasad än som en främmandegörande funktion och jag kan inte direkt påstå att jag blev berörd av karaktärernas öden.

Amberville är den första delen i en planerad kvartett vilket känns som ett väldigt ambitiöst projekt. Romanens styrka ligger enligt min mening inte i de teman som valts utan snarare i språkdräkten. Även om Eric Björn är huvudperson får läsaren också möta andra varelser som exempelvis hans kumpaner Ormen Marek, Tom-Tom Kråka och Sam Gasell. De olika karaktärerna skildras från sina respektive synvinklar samtidigt som också språket tar en annan form. Tim Davys behärskar sitt medium väl, emellanåt är språket faktiskt anmärkningssvärt snyggt och karaktärsskillnaderna skickligt utförda.

Det är samtidigt tyvärr så att Amberville faller på sin snygghet. Även om jag blev positivt överraskad av innehållet i boken var det ändå svårt att riktigt få ta del av händelseförloppet, helheten känns mera som en glassigt förpackad produkt än som en roman som kunde beröra. Davys skicklighet i språkanvändning och fantasi överglänser helt enkelt den färdiga produkten.