Grundläggande genetik. En roman om blåögdhet och halva sanningar. Mikael Fant. Piratförlaget. 2008
I Mikael Fants debutroman ”Grundläggande genetik” dryftas frågor kring vad det är som gör en människa till den unika individ hon är. På ett plan är det arvsanlagens betydelse som diskuteras medan det på ett annat snarare är individens tilltro till dessa arvsanlag som sätts i centrum. Genom att dyka in i en historia där tystnaderna har minst lika stor betydelse som samtalen försöker Fant hitta en lösning på problemet.
När jag som läsare möter huvudpersonen Jakob första gången blir jag lätt irriterad men påminner mig själv om att jag som läsare naturligtvis inte alltid kan väntas sympatisera med alla karaktärer jag stöter på. Jakob jobbar på DN och bor i en stor lägenhet i Stockholm full av designermöbler och arrogans. Eller så verkar det åtminstone. För efter ett tag blir jag tvungen att erkänna att Fant är väldigt skicklig i sin skildring av Jakob – inledningsvis är han visserligen mindre sympatisk men det visar sig snart att det bara är en fasad som han inte bara använder för att lura andra utan också för att lura sig själv.
”Grundläggande genetik” skildrar Jakob under några tumulta veckor i slutet av nittiotalet efter att han har fått kännedom om sin mors död. Förhållandet till modern var allt annat än okomplicerat så det är inte direkt något traditionell sorgebearbetsande som serveras åt läsaren. Kapitel berättade i jag-form ur Jakobs perspektiv varvas med tillbakablickar berättade i tredje person där både Jakob och mamma Christina fungerar som fokuseringspunkter. I Fants debutroman är det människorelationerna som är det centrala och det är också där hans styrka ligger. Han lyckas ge liv åt ett förvånansvärt stort persongalleri och även om vissa karaktärer känns en aning konstruerade så är det övergripande intrycket imponerande.
När det sedan gäller själva historien finns det både positiva och negativa aspekter att ta fasta på. Som helhet betraktad är ”Grundläggande genetik” en väl sammanhållen berättelse med tanke på de skiftande perspektiven och de många detaljerna som avslöjas under berättelsens gång. Jag hade ändå sett att Fant hade hållit tillbaka en del när det gäller intrigerna, ibland blir det helt enkelt för mycket. Jakobs minnen av ex-flickvännen Eva är till exempel ett avsnitt som jag inte tycker ger så mycket åt berättelsen som helhet.
Den intressantaste konstellationen är enligt min mening relationen mellan Jakob, modern och morfadern. Det är en triangel där tillbakablickarna verkligen fungerar för att belysa problematiken i nuet. Morfadern skildras mycket ömsint och Fant visar hur familjegräl inte alltid behöver betyda att två människor glider ifrån varandra. Grälen kan också hjälpa till med att föra andra familjemedlemmar närmare varandra.
Så hur är det då med arvets betydelse för en människas identitet och självuppfattning? I ”Grundläggande genetik” avslöjas hemligheter som främst har med ärftlighet att göra. Men när romanen avslutas i ett stream-of-conciousness-aktigt avsintt (som inte helt fungerar) är sanningen ändå att Jakob fortfarande är Jakob. Och han kommer fortsättningsvis att skapa en egen bild av sig själv och sin berättelse även om bilden av det förflutna förändras med tiden.
Det här framstår fortfarande som en av väldigt få sant insiktsfulla recensioner av min debut. :) Läste du nånsin Vattnet som jag skickade till dig? Hade varit oerhört kul att höra vad du skulle ha att säga om den.
SvaraRaderaMed värme,
Micke