Orhan Pamuks "Pappas resväska"

Pappas resväska. Orhan Pamuk. Norstedts förlag. 2008

Den lilla volymen ”Pappas resväska” innehåller tre tal av Orhan Pamuk, däribland nobelpristalet från 2006. Det känns bra att de stora svenska förlagen också kan ge ut mindre samlingar som denna, att alla samlingar inte behöver vara ”complete and unabridged” som det så fint heter på engelska. Ibland behövs det böcker som ser små ut men som istället kan öppna stora världar hos läsaren.

Det centrala temat i de tre valda talen av Orhan Pamuk är skrivandet. Skrivandet som ett oundvikligt val, skrivandet som liv. Titeln på samlingen är också titeln på nobelpristalet och syftar på en resväska fylld med anteckningsblock som Pamuk fick av sin far två år innan han dog. Väskans innehåll fick en laddad innebörd för Pamuk som hade svårt med tanken på att tvingas omskapa bilden av sin far. Själv hade han valt att bli författare medan han visste att fadern hade gett upp sina skrivarambitioner och istället satsat på familjelivet – något som hade skänkt honom stor lycka.

”För att kunna bli författare måste man före allt vad tålamod och plågsamma kval heter känna en inre betvingande lust att dra sig undan alla vardagsbestyren och stänga in sig i ett rum”, skriver Pamuk i samma tal. När han närmar sig sin fars resväska är det med kännedomen om att fadern inte har kunnat göra detta, han har istället skrivit med en familj svansande i hälarna.

Tänk om läsningen blir en besvikelse? Genom att ställa frågor som denna frågar Pamuk samtidigt om det är någon idé att skriva om man saknar uppskattande läsare. I hans eget fall är detta förstås inget problem, redan innan han mottog nobelpriset i litteratur var han en omtyckt och läst författare. Det verkar dock som om skrivandet är en så svår åkomma att det inte går att undvika den oberoende om man har läsare eller inte.

”Pappas resväska” kunde med fördel användas som inspiration i skrivarsammanhang av olika slag, efter min läsning fick jag en enorm lust att göra som författaren säger – låsa in min i ett rum och bara skriva. Pamuk beskriver skrivandet som ett jobb man måste hänge sig åt men också som ett slags kall som ger en enorm glädje. Precis som Pamuks pappa hade en hemlig resväska fylld med text kan alla människor tänkas ha ett likande utrymme i sig, det är bara det att alla inte har ett behov av att uttrycka det.

Till sist ett avslutande citat ur talet ”Den implicerade författaren”: ”På ett ögonblick har jag lämnat vår vanliga värld och tagit mig över till den andra, vidsträckta, fria världen, och för det mesta vill jag varken fara tillbaka eller komma till slutet på romanen och därmed också slutet på denna andra värld som blir allt större och större.”