Litteratur. Carl-Johan Vallgren.
Havsmannen. Albert Bonniers förlag. 2012. 275 sidor.
När ett monster dyker upp i en
berättelse rubbas romanvärldens normalitet. Innan romankaraktärerna
får veta att monstret finns är de endast tvungna att förhålla sig
till varandra. Men närvaron av ett monster tvingar dem
att snabbt välja sida. Det är precis vad som händer med 15-åriga
Nella i Carl-Johan Vallgrens senaste roman ”Havsmannen”, en
berättelse om hänsynslös mobbning men också om en mystisk
fiskliknande varelse som kommer från havet.
Det är lätt att misstänka Vallgren
för effektsökeri under de första sidorna i ”Havsmannen”.
Inledningen beskriver hur Nella och hennes 13-åriga lillebror Robert
utsätts både för verbala och fysiska övergrepp av sina
plågoandar, det är mycket obehaglig läsning. Men råheten fyller
ett syfte. Dels visar den råa skildringen på barnens totala
utsatthet som framför allt har att göra med deras familjesituation:
pappan är i fängelse och mamman är svårt alkoholiserad vilket
innebär att det är Nella som i praktiken ansvarar för familjen.
Dels skapar övergreppsscenen dessutom ett band mellan läsaren och
Nella. Plötsligt inser man att man vill att något riktigt hemskt
ska hända med den hänsynslösa mobbaren Gerard, ett skickligt grepp
av Vallgren som väcker frågor om betraktarens ansvar.
Som romantiteln antyder är dock något
på väg att vända upp och ner på Nellas värld. Utan att avslöja
för mycket kommer Nella i kontakt med en människolik havsvarelse:
”Vad det än var så var det stort. […] Överkroppen var nästan
mänsklig, man såg bröst och en mage med något som liknade en
navel. […] Det var svårt att beskriva vad jag såg, och därför
blev liknelserna så konstiga.” Det är inte alls uppenbart att
havsvarelsen är ondskefullt, omgivningens motvillighet handlar visar
sig snarare handla om en rädsla för det främmande. Det som är
främmande betraktas med andra ord lätt som något monstruöst.
Vallgren balanserar skickligt parallellen mellan havsvarelsen och
barnens utsatta situation och frågan om vem det är som är det
egentliga monstret blir allt krångligare ju längre in i romanen man
kommer.
Man kan säga att det lättaste, ur
samhällets perspektiv, alltid är att opponera sig mot ett monsters
existens eftersom motsatsen, att ta monstrets parti, medför risken
att omgivningen betraktar valet som ett slags medgivande – den som
avslöjas som monstervän blir själv lätt betraktad som ett
monster. I ”Havsmannen” möjliggör monstret i själva verket en
form av frigörelse, och resultatet är en vacker roman om den lilla
individens möjlighet till uppgörelse med samhället: ”Man kunde
inte falla när man var i havet, att falla var att sjunka. Och om man
låg mot ett fast föremål, en plan eller ojämn yta, märktes det
knappt; en klippa under ytan var något annat än en klippa ovanför.”
Havsvarelsen medför ett nytt perspektiv på Nellas värld, ett
perspektiv som kanske inte gör det obegripliga begripligt men som
åtminstone får det att framstå som nästan möjligt att handskas
med.
