Ojämnt om rastlös ungdom

Samma Flod. Jaan Kaplinski. Översättning Enel Melberg. Natur & Kultur. 2009.

Den estniske författaren Jaan Kaplinski (f. 1941) har efter flera decennier som aktiv skribent etablerat sig som en av Estlands ledande essäister och poeter. På senare år har han även börjat ägna sig åt prosa och i ”Samma flod” väver han samman sitt eget biografiska material till en slags utvecklingsroman. Istället för att skildra sitt liv från den tidiga barndomen fram till de sena ungdomsåren väljer dock Kaplinski att fokusera tiden kring en enda sommar i början av 1960-talet.

Det är Estland under den sovjetiska ockupationen, det är intellektuellt utmanande studentkretsar och inte minst är det den namnlöse huvudpersonen som försöker skapa sig en plats i världen. Den vilsne studenten som i ena stunder tycker sig förälskad i väninnan Malle och i nästa stund är beredd att slänga sig i floden är en minst sagt självmedveten karaktär. Varje sekund av hans liv upplevs starkare än den förra och Kaplinski är skicklig på att beskriva känslan av desperation som är en av tonårens färmsta kännetecken.

Huvudpersonen kanske hans största intresse är filologi, ett ämne som han studerar vid universitetet i Tartu. En dag introduceras han för Läromästaren, en gammal intellektuell som bjuder på utmaningar och som utövar en nästan erotisk dragningskraft på honom. Diskussionerna blir många och långa och tyvärr inte så givande att läsa. Dialogformen är inte Kaplinskis starka sida och att sida upp och sina ner läsa om karaktärernas idéer om religion och politik känns nästan som att plugga anteckningar. Det finns inget egentligt flöde i samtalen som ter sig väldigt stela. Det är synd att romanen inleds med en drös av dessa avskräckande diskussioner eftersom de längre fram i romanen inte innehar en lika viktig plats.

Det jag tycker bäst om i ”Samma flod” är Kaplinskis beskrivningar av huvudpersonen i relation till den miljö han vistas i. Cykelturerna till släktingarna på landet och de otaliga promenaderna i Tartu fungerar effektivt som bekgrund till hans kaotiska inre liv. Miljöerna liksom glider förbi och förstärker känslan av huvudpersonens litenhet i världen samtidigt som de sätter färg på bilden av Estland som i mitt eget fall är väldigt liten och nästan frimärksaktig.

Under min läsning av ”Samma flod” kastades jag mellan att i ena stunden sympatisera för Kaplinskis huvudperson och i nästa förakta hans nästan narssicistiska inställning. Han är besatt av att känna och av att känna att hans känslor är ”äkta” samtidigt som han intalar sig att han ska bli en harmonisk människa så fort han får sexuell erfarenhet. Än kastas hans känslor iväg på den stackars karaktären Malle som verkar alldeles hopplös i sin oförmåga att påverka deras gemensamma situation och än kastas de mot Läromästaren. Dessutom blir han bekant med den vackra Esther som han också blir handlöst förälskad i.

Än floden då? Är det som Euklides säger så att vi aldrig kan kliva ner i samma flod två gånger? Är det floden eller människan som förändras eller kanske båda? Flodens symboliska betydelse i Kaplinskis roman är stor och ger utrymme för ett flertal tolkningar. I ”Samma flod” tycker jag trots allt att floden så att säga är en aning för lång och bred. Romanen ger ett spretigt intryck som jag inte blir av med trots att den också bjuder på stunder av inkännande beskrivningar av ungdomens patos och rastlöshet.