Mikaela Sundströms "De vackra kusinerna"

Mikaela Sundström. De vackra kusinerna. Söderströms förlag. 2008.

I Mikaela Sundströms roman De vackra kusinerna möts läsaren av ett stort persongalleri. Först är det jaget som berättar historien och sedan historiens egna figurer, Lia, Sanna, Steve, Anne-Maj, Marica, Erik, Tommi, Janette, Maria och Jennifer. Hängde du med? Det gjorde nämligen inte jag och jag undrar fortfarande om det är något jag har missat. För av någon anledning är karaktärerna så många i De vackra kusinerna att jag under min läsning inte ens blir på det klara med vilka dessa vackra kusiner är.

I Till alla hästar och vissa flickor (2004) lyckades Mikaela Sundström skapa en suggestiv och spännande stämning som fungerade mycket väl som grund för den handling som där utspelar sig. Jag kan ana denna stämning också i hennes nya roman men har samtidigt väldigt svårt att få grepp om den. Det är nämligen inte någon illa skriven text jag har att göra med, snarare en ofärdig sådan. Sundströms språk är stundvis poetiskt och stundvis kargt och hon gör ett bra jobb i att bygga upp stämningar kring sina karaktärer. Men bara det faktum att bokens 190 sidorna rymmer hela 49 kapitel borde ha fått förläggaren att ta ett steg tillbaka. Det som kunde ge en fragmentarisk men pockande stämning skapar nu istället en känsla av osäkerhet.

Men jag ska ändå göra ett försök att ringa in bokens centrala handling. Sanna är en ung juriststuderande som får en praktikplats på advokat Marica Högman-Kiveläs advokatbyrå. Under hennes tid som praktikant får byrån att göra med Anne-Maj Lindholm som kämpar för att få vårdnaden om sina misskötta barnbarn Maria och Jennifer. De bägge flickornas mamma har blivit indragen i en mycket otrevlig historia som involverar hennes pojkvän Kenny, sprit och vassa knivar. Ett utdrag ur den finländska vardagen med andra ord.

När det gäller skildringen av det juridiska arbetet märks det att Sundström kan sin sak. Själv är hon också jurist till utbildningen och har en bra inblick i den jargong som förs i branschen. Helt okritisk ställer hon sig inte till arbetet på advokatbyrå Högman-Kivelä, karaktären Sanna må vara outhärdligt ambitiös men när det kommer till kritan är det den karismatiske Tommi Varis som går hem med guldsjärnorna i marginalen.

Även om jag inte är helt på det klara med vad De vackra kusinerna handlar om kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om manuskriptet hade fått mogna en lite längre tid. Som det ser ut nu innehåller berättelsen en hel drös olika trådar som bara lämnas åt sina öden. Det som sägs sägs liksom bara nästan. Och som man säger i Jakobstad, ”nästan” räknas bara Kokkola. Trots allt detta är Sundström en skicklig skribent och därför jag hoppas att hennes nästa bok ger henne chansen att visa sitt fulla potential.