Krampaktig komik

Elefantskötarnas barn. Peter Høeg. Norstedts. 2010. Översättning från danska av Ninni Holmqvist.

Det är en märklig historia som utspelar sig i den danska författaren Peter Høeg senaste roman ”Elefantskötarnas barn”. Berättelsen balanserar någonstans på gränsen mellan det naivistiska och det absurda när den berättar om syskonen Finøs sökande efter sina förrymda föräldrar. Familjen bor i det lilla samhället Finø, ön som delar namn med familjen, och på ön myllrar det av kufiska karaktärer som alla på något märkligt vis blir inblandade i syskonens familjedrama.

Fjortonåriga Peter Finø är bokens berättare, och av allt att döma är det han som har mest att förlora på sina föräldrars plötsliga försvinnande. Hans snart utflugna äldre syster och närmsta bundsförvant Tilte ställer självfallet upp på detektivarbetet, och det gör även den redan bortflyttade, tystlåtne brodern Hans som studerar i Köpenhamn. Peter och Tilte har ett närmast synskt förhållande till varandras tankevärldar vilket innebär flera välbehövt samstämmiga och kvicka beslut i de knepiga situationerna som uppstår.

En viktig tematisk underström i berättelsen är väckelserörelsen, föräldrarna Finø är båda involverade i kyrkan, den ene som präst och den andra som kantor, och berättelsens upplösning leds mot ett stort religiöst möte som ska äga rum i Köpenhamn. Genom att understryka likheterna mellan romanens olika religiösa ledare, den ena knäppare än den andra, visar Høeg hur också religionen har fastnat i kapitalismens klor. Rörelserna försöker vinna nya medlemmar genom märkliga värvningsmetoder som dock alla verkar bygga på en mystifiering av individen och ett slags medlemsskap i religionens hemliga klubb.

Men det hela är mycket märkligt. Är detta allvar eller är det satir? Om det är satir, vad är det då satir över? Den intrigdrivna romanen? Den ryska klassiska romanen med dess ibland oöverskådliga persongalleri? Høeg är en klurig författare som inte räds lekar med författarbilder och läsarförväntningar och oftast gör han detta mycket skickligt. I ”Fröken Smillas känsla för snö” (1994) bygger han upp en historia som vid första anblick är en hårdkokt thriller men som vid närmare granskning också kan läsas som en text som tampas med frågor om representation och verklighet. I ”Elefantskötarnas barn” är det däremot inte lika lätt att se om något döljer sig under den visserligen finurliga och stundvis varma skildringen av familjen Finø.

Kanske kunde någon påpeka att Høegs varken-eller-lek är typiskt postmodern i det att berättelsen är obestämbar. Men också den mest genremässigt obestämbara texten bör ge något mera till läsupplevelsen. Efter ett tag börjar också finurligheterna sticka i ögonen och berättartonen får istället en raljant och tjatig karaktär. Och när berättaren Peter för n:te gången påpekar hur hans och Tiltes intitiativförmåga korrelerar frågar jag mig återigen vad poängen egentligen är.

Möjligen kan man bli miljöskadad av att ha läst Høegs tidigare romaner, för naturligtvis är det möjligt att ”Elefantskötarens barn” också kan läsas enbart som en underhållande skröna. Tyvärr håller den inte heller måttet som detta. Høegs roman lämnar mig perplex – det är inte någon dålig berättelse han har skrivit men den verkar tyvärr på det hela taget något meningslös. Som om alla lustiga idéer lite krampaktigt hade samlats ihop under en och samma titel i ett försök att skapa en underhållande helhet.

Livsberättelse om konstnärsskapets mödor

Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärsskap. Boel Hackman. Albert Bonniers förlag. 2011

Den svenska litteraturvetaren Boel Hackman har i sin tidigare produktion intresserat sig för Edith Södergran och Elin Wägner, två konstnärsskap som utmärker sig genom ett modernt förhållningssätt till både språk och liv. I ”Att skjuta en dront” är det den svenska konstnären, poeten och aristokratdottern Harriet Löwenhjelm (1887-1917) som är i blickfånget. Löwenhjelm dog precis som Södergran i tuberkolos alldeles för tidigt, men hann trots det sätta sin prägel i det svenska kulturlivet.

Den som inte har hört talas om Harriet Löwenhjelm kan, precis som Hackman påpekar, ändå ha råkat stöta på raden ”Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront!”, hämtad från dikten ”Jakt på fågel” som sannolikt är skriven år 1908. I dikten har diktjaget skjutit en dront, en fågel som bekant är utdöd sedan länge, och när jaget försöker berätta om sitt byte visar omgivningen inget intresse: ”Nu vänder jag åter, men tomt är min kont / Och jag ropar ej mer tallyhoe, tallyhoe. / Och jag talar väl ej om det undret som skett / Jag känner er väl I ha'n förr mig belett / I krasse, förkrumpne och sene att tro.”

Hackman påpekar att dikten ofta läses som ett uttryck för Löwenhjelms livvsituation, men hon är mer benägen att tolka den som en dikt om skapande och kreativitet: ”Skapandet innebär en liknande förhävelse: kravet på att fantasteriet ska tas för sanning. Men i mötet med den nyktra världen tvingas jägaren/konstnären att dra sig undan.” I Hackmans skildring av Löwenhjelms liv är det också detta som står i fokus – de svårigheter som konstnärsskapet innebär, särskilt för en ung kvinnlig konstnärsaspirant med modernistiska tendenser under en tid strax innan det generationsskifte som gav utrymme för nya tankegångar och uttryckssätt.

Som aristokratdotter hade Harriet Löwenhjelm möjlighet att utbilda sig inom konst, men på Konstakademien i Stockholm där hon började som provelev 1908 mötte hon föga förståelse hos sina lärare. Detta kan enligt Hackman ha haft flera orsaker, dels var hennes kön en begränsande faktor på en skola ledd av enbart män, dels hade hon svårt att hitta rätt bland uttryckssätten och dels var som person mycket ovillig att anpassa sig efter normer hon inte accepterade. Hennes excentriska sätt läser Hackman som ett delvis klasspecifikt faktum då hon konstaterar att ”Excentricitet var accepterat inom aristokratin, även bland kvinnor, vilket gav en viss frihet att avvika.”

I ”Att skjuta en dront” gör Hackman en levande skiss av Harriet Löwenhjelm och hon betonar ofta Löwenhjelms ironiska förhållningssätt till både liv och språk. Hackman berättar på ett lättfattat och tydligt sätt som väcker nyfikenheten samtidigt som hon skickligt placerar Löwenhjelm i den historisk kontext som underlättar läsningen. Ibland kan jag önska mer primärmaterial, mera av Harriet Löwenhjelms dikter och bilder. Men kanske behöver detta inte läsas som en svaghet, det kan också förstås som att Boel Hackman lyckas med sin uppgift: att skapa nya frågor och ett förnyat intresse för en poet och konstnär som är värd att studera.