Lysande sagokavalkad

Rabih Alameddine. Hakawati. Sagoberättaren. Norstedts. 2010. Översättning från engelska av Niclas Nilsson

Ibland blir de berättelser man väljer att berätta om en händelse viktigare än händelsen själv. Det kan vara en fras som någon har sagt i samband med berättandet av en historia som etsar sig fast i lyssnarnas minnen och som till sist blir omöjlig att skilja från verkligheten. Att sagor börjar leva sina egna liv är något som den amerikansk-libanesiske författaren Rabih Alameddine med bravur tydliggör i sin fängslande roman ”Hakawati”.

Hakawatin är en sagoberättare som bör kunna trollbinda sina lyssnare också med sagor som har hörts berättas hundratals gånger. I huvudpersonen Usama al-Kharrats fall är det farfadern som är den officiella sagoberättaren men också hans övriga släktingar är berättare. När Usama återvänder till Libanon för att närvara vid sin pappas dödsbädd efter flera år i USA återkallas minnen av en barndom sprängfylld med historier.

På samma sätt som de olika kulturerna möts i staden Beirut där en stor del av romanen utspelar sig så möts också en mängd olika berättelser i ”Hakawati”. Arabiska sagor varvas med bibelhistorier och myter, och allt hålls samman av ramberättelsen om Usama. Ramberättelsen är klassisk: hemvändaren som har ”övergett” sitt land möter en mängd fördomar och tvingas konfronteras med sina rötter. Dödsfall i familjen förenar.

Alameddines förmåga att locka läsaren in i sagorna påminner om Salman Rushdies ”Marken under hennes fötter” som också leker med mytologiserandet av historien. I Alameddines fall verkar det som om någon har placerat en bomb i bokhyllan med resultatet att alla sagor har blandats samman. Far och son-temat är återkommande både i ramberättelsen och i sagorna och relationerna mellan de äldre och yngre generationerna präglar händelseförloppet med sina missförstånd och outtalade kärleksbetygelser. Usama står på sin sönderbombade gata och undrar vem han är och om Beirut fortfarande är samma plats som då han var barn. Han ser på sin döende far och minns sin döende mor. Han dricker äckligt sjukhuskaffe och försöker förstå vad som händer i världen.

Om den här recensionen hade varit en saga skulle den antagligen ha börjat med ”Det var en gång en tjock och förtrollande bok som rymde världens alla sagor”. Det må vara en väl använd trop i litteraturhistorien. När det gäller Alameddines ”Hakawatin” är de klassiska troperna så skickligt använda att också läsare som dras till mer språkcentrerade texter kan få lust att läsa mera sagor. För även i de mest språkcentrerade texter bör det finnas en puls som driver läsaren framåt. Den som har saknat de riktigt stora romanerna i de senaste årens utgivning har i ”Hakawati” något att se fram emot: en saga om sagor och om berättandets kraft, om människornas förmåga att tro på sina egna fantasier och om sagornas förmåga att tränga sig in i verkligheten.