En levnadskrönika i blod

Litteratur. Goulds bok om fiskar – en roman i tolv fiskar. Richard Flanagan. Nordstedts förlag. 2004

Söder om den australiensiska kontinenten ligger den triangelformad ön Tasmanien vars storlek motsvarar ungefär en femtedel av Finlands yta. Tasmanien, som ursprungligen kallades Van Diemens land, upptäcktes 1642 av den holländska upptäcktsresanden Abel Tasman, och på 1800-talet blev ön destinationen för den brittiska kolonins värsta straffångar. Straffångarna skeppades till olika straffkolonier runt om i Tasmanien där de tvingades utföra hårt arbete under omänskliga förhållanden, ett litet misstag och resultatet kunde bli hundra piskrapp eller flera dygn i isoleringscell. En av dessa straffkolonier, Sarah Island, utgör spelplatsen för Richard Flanagans senaste roman ”Goulds bok om fiskar”, en roman som undersöker galenskapens ansikten med Tasmaniens blodiga historia som bakgrund.

Romanen börjar med att antikhandlaren Sid Hammet hittar en skamfilad bok fullklottrad med historier, fiskteckningar och dagboksanteckningar. Boken har tillhört straffången William Buelow Gould, en straffånge som blivit beordrad att måla av alla fiskar fångade vid Sarah Island. Det är Goulds ovanliga historia vi får ta del av när vi läser Richard Flanagans roman; vi kastas in i en värld full av blod, avföring och pina men får samtidigt ta del av straffångens sinnesbilder, ett hav fullt av förryckta impulser och skimrande iakttagelser.

Finns det situationer då galenskap är nödvändig? Det är en fråga som väcks då man följer William Goulds osannolika öde. Fullkomligt utlämnad åt de grymma fångvaktarna och deras ännu mer brutala övermän förflyttar sig Gould snart in i en värld där han själv bestämmer reglerna; gränserna för vad som är verkligt blir mer och mer flytande. Känslan av att han knappast skulle ha klarat sig om han försökt upprätthålla sin mentala hälsa blir starkare för varje kapitel.

Gould är dock inte ensam i sin märkliga värld, trots att hans liv begränsas på många områden lyckas han hitta vänskap. Hans vänner tycks lika galna som han själv, men även om så är fallet är det tydligt att Gould är mycket fäst vid sina bisarra medfångar. Han blir även förälskad i sin ”arbetsgivares” älskarinna, en kvinna vid namn Twopenny Sal, och tillsammans med henne kan han för en stund glömma sitt liv och återigen bli den man han var innan han kom till straffkolonin.

”Goulds bok om fiskar” är en mångfasetterad roman som inbjuder till många olika tolkningar. Å ena sidan är det en annorlunda berättelse som kunde placeras i den kategori av nyskapande litteratur som kommit de senaste åren (exempelvis Jonathan Safran Foers ”Allt är upplyst” och Sarah Emily Mianos ”Encyclopaedia of snow”), en kategori där romanerna ofta är såväl innehållsmässigt som utseendemässigt mångbottnade.

Å andra sidan är det en mycket rå skildring av en liten del av Tasmaniens historia. Flanagan skildrar exempelvis skoningslöst hur den tasmanska urbefolkningen, aboriginerna, mördas och torteras, och denna grymma noggrannhet präglar språket hela berättelsen igenom. Det märkliga är dock att språket också emellanåt känns väldigt poetiskt, och man kunde tycka att detta är två komponenter som inte passar ihop. Jag tycker att Flanagan lyckas utmärkt med denna balansgång mellan vackert och frånstötande. Precis som William Buelow Gould själv säger i början av romanen skriver han ”en levnadskrönika i blod”. ”Goulds bok om fiskar” är en roman som lyckas tala sanning samtidigt som den fabulerar, och slutsumman är en omtumlande läsupplevelse som verkligen stannar i minnet.