De sprängda gränsernas berättare

Roberto Bolaño. 2666. Albert Bonniers förlag. 2010. Översättning från spanska av Lena E. Heyman

Berättelsen består av fem delar. I den första delen sammanstrålar några litteraturkritiker i sitt gemensamma intresse för den mystiskt försvunne författaren Archimboldi. I den sista delen får läsaren möte denne författare. Där emellan försvinner och mördas mängder av unga kvinnor i närheten av den fiktiva mexikanska staden Santa Teresa. Spår uppdagas och följs, spår försvinner i den Mexikanska öknen.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño avled 2003, endast femtio år gammal, och har numera kultstatus bland såväl läsare som litteraturkritiker. Den postumt utgivna ”2666” var ursprungligen tänkt att publiceras som fem separata romaner men Bolaños närstående fattade efter hans död beslutet om att texterna skulle ges ut i en och samma volym. Resultatet blev ”2666”, en bok som med sina dryga tusen sidor bjuder läsaren på en svindlande resa igenom Europa och Mexiko.

Den värld som öppnar sig i Bolaños roman är en våldsam värld, en plats där ingen är att lita på och där vem som helst, när som helst, riskerar att bli offer för människans destruktiva drivkrafter. Men historien är inte enbart dyster eftersom språket gnistrar av ironiska vändningar och träffande karaktärsskildringar. Den burdusa kvinnliga kongressledamoten Azucena Esquivel Plata uttrycker sig exempelvis i råa metaforer som: ”Vilken jävla brunstig och aidssjuk hora verkligheten är”. Balansgången är svår men Bolaño klarar den utmärkt. Om inte språket sprakade så av berättarglädjen och de fantasifulla metaforerna hade ”2666” nog varit en av de där tjocka romanerna som de flesta aldrig orkar sig igenom, men nu fångar den galant in läsaren i berättelsens nät.

När man försöker sammanfatta en läsupplevelse som har sträckt sig över tusen sidor till en koncis recension på några tusen tecken så kommer man att utelämna det allra mesta. För att något av läsupplevelsen ändå ska kunna illustreras här vill jag lyfta fram den del av romanen som drabbade mig mest. Avsnittet går under rubriken ”Brotten” och består av en drygt trehundrasidig skildring av alla de kvinnomord som äger rum i Santa Teresa mellan åren 1993 och 1997. Detta varvas med skildringar av polisarbetet men det är ändå morden som utgör den största delen av avsnittet. Till en början läser jag varje beskrivning mycket noggrant: vad flickorna hade på sig, vart de var på väg, vem som saknade dem. Men efter kanske tjugo beskrivningar händer något med läsningen. Berättelserna liknar varandra för mycket, sättet flickorna har mördats på liknar varandra för mycket, jag kan omöjligen ta in flera beskrivningar. Men ändå fortsätter de. Och fortsätter.

Det är i detta jag kan uppleva det som har gjort Bolaño till en så omtalad författare: detta att inte sluta berätta, att inte hålla tillbaka utan låta de fruktansvärda mordskildringarna täppa till öron och ögon på läsaren. I ”2666” tänjer Bolaño på läsarens tålamod men desto mer på den litterära formen. Till skillnad från mycket annan litteratur som utkommer idag gör han det dock inte genom att begränsa sig och skriva minimalistiskt. Nej, han gör det genom att låta berättelsen koka över. Brännas fast på botten av kastrullen. På läsarens näthinna.