Sakprosa. Och i Wienerwald
står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Natur och kultur. 2011
Elisabeth Åsbrink belönades
nyligen med Augustpriset i fackboksklassen för sin bok ”Och i
Wienerwald står träden kvar”, en djupdykning ner i 1930- och
1940-talets svenska jude- och flyktingpolitik. Boken baserar sig på
de brev som Josef och Elise Ullmann skickade sin son Otto efter att
han som trettonåring skickades iväg från oroligheterna i Wien till
det trygga Sverige. Eller var Sverige verkligen tryggt? Genom att granska
diskussionerna kring den svenska flyktingpolitiken vid tiden kring
andra världskriget blottlägger Åsbrink en stramt hållen
utrikespolitisk linje. En linje som inte bara dras igenom rädslan
för inblanding i kriget utan som även berör den svenska nazismen.
Precis som i fenomenala
”Smärtpunkten” (2009) som handlar om Lars Norén, pjäsen 7:3
och morden i Malexander närmar sig Åsbrink åter sitt ämne genom
långsamma cirkelrörelser. Det handlar inte så mycket om att peka
på att vissa händelser är perifera som att genom Ottos öde visa
hur de små detaljerna också är viktiga beståndsdelar av den stora
dramatiken. Ett exempel från skildringen av Ottos öde: hans farväl
till föräldrarna på tågperrongen i Wien 1939 är mycket rörande,
samtidigt visar skildringen av Ottos svårigheter att skriva brev
till sina föräldrar än mer om det faktiska avskedet: ”Plötsligt
slutade dagarna göra ont. Att trivas efter ett och ett halvt år i
Sverige var en present han inte trott att han skulle få. Nej, han
hade inte tid att skriva, eller... kanske. Men inte just nu.” Mitt
i den världspolitiska dramatiken är Otto samtidigt en tonåring som
försöker anpassa sig i ett nytt land och som får det allt svårare
att hantera föräldrarnas ökade desperation som de försöker
kamouflera med lättsamma beskrivningar av vardagslivet i Wien.
Också när det gäller
bokens andra huvudperson, IKEAs grundare Ingvar Kamprad, är Åsbrink
framför allt intresserad av den mänskliga faktorn. Otto fick så
småningom anställning hos familjen Kamprad i Småland, en familj
som var känd för sina nazistiska sympatier. Ingvar Kamprad blev
tidigt medlem i Svensk socialistisk samling. Att judesonen Otto fick
anställning hos godsherren och kom att bli som en medlem av familjen
synliggör människans ofta motsägelsefulla natur, ett tema som
Åsbrink ofta återkommer till.
”Och i Wienerwald står
träden kvar” är ett personligt och proffesionellt utfört
porträtt av Otto Ullmann och av den svenska flyktingpolitiken under
andra världskriget. Ävan om jag här främst har framhållit
Åsbrinks personskildringar bör det nämnas att boken även inrymmer
intressant dokumentation bland annat av hur Svenska Israelsmissionens
försökte kringgå de nya flyktinglagarna genom att ”omvända”
judar till kristna och på så vis ge dem tillträde till Sverige.
Åsbrinks främsta styrka är
att hon trots – eller kanske på grund av – den genomgående
personliga tonen, lämnar frågan om vem som gjorde fel och på
vilket sätt öppen för läsaren att besvara. Här är ett
avslutande exempel på hennes förmåga att sätta illustrera hur den
lilla människan påverkar samhället i stort: ”När dagarna byter
skepnad. När de inte längre består av nyss eller snart, utan
faller som sekundvisare måste falla varje ny sekund. När de blir
till planlös vandring för att hitta dörren till ett rum som ännu
inte byggts – då byter också människan skepnad, förvandlas till
väntan och förlorar sig.”
