Elegant om jagets litteraturhistoria

Essä. Ingrid Elam. Jag. En fiktion. Albert Bonniers förlag. 2012.191 sidor.

Att skriva ”jag” i en skönlitterär text är att göra en tydlig positionering. Via jaget inbjuds läsaren till att ta del av karaktärens inre, något som ibland kan kännas som kittlande voyerism. Fast är det faktiskt så enkelt som att ett skönlitterärt jag innebär mer närhet än ett skönlitterärt han eller hon? Redan titeln på litteraturvetaren och kulturjournalisten Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” vittnar om att sanningen är mer komplicerad än så.

I den skönlitterära texten är också det skenbart autentiska alltid fiktion, detta är en av de slutsatser Elam gör framför allt i sin läsning av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min Kamp”. Elams blick är skarp och hon kryssar hemtamt mellan litteraturhistoriens mest kända jagberättare Augustinus, Rousseau, Sapfo, Goethe, Emily Brontë – och i modern tid, Edith Södergran, Majakovskij, Kerstin Ekman och Maja Lundgren, för att enbart nämna några. Resultatet blir en jagets litteraturhistoria som framför allt tar fasta på spänningen mellan sanning och fiktion.

Detta gäller bland annat tendensen att läsa Emily Dickinsons poesi biografiskt, en tendens som det senaste decenniets litteraturforskning har problematiserat och ifrågasatt. Ingrid Elam påpekar att ifrågasättandet av en biografisk tolkning av Dickinsons poesi trots allt inte innebär ”att alla jag är roller”, vilket är en vanlig slutsats, utan ”att ett jag samtidigt kan vara en roll, en fiktion och ett personligt, bigrafiskt jag.” Syftet med ”Jag. En fiktion” är således att bredda tolkningsramen inte bara för det fiktiva jaget utan likväl för det självbiografiska jaget. Lite krasst uttryckt kan man säga att Elam pekar på att det fiktiva jaget aldrig är helt fiktivt och att det självbiografiska jaget aldrig är helt självbiografiskt.

I sammanhanget är det intressant att också betrakta Ingrid Elams skrivande jag. I essäns första del som kort och gott har rubricerats som ”Jag” säger Elam att hon har fått lära sig att använda ordet sparsamt. I akademiska sammanhang kan jaget ofta uppfattas som lite slarvigt, samtidigt kan dess motsats, passivformen (som jag för övrigt använder mig av i denna recension), ibland användas in absurdum, som när akademiker talar om författaren till egna tidigare publicerade verk i tredje person. Trots att Elam sällan använder jaget om sig själv är hennes röst i ”Jaget. En fiktion” tydlig, möjligen för att både tematik och språkbehandling är elegant och väl genomarbetad.

Ingrid Elam är en skicklig essäist som lyckas med konststycket att skriva luftigt och lättläst om ett ämne som lätt kunde ha blivit torrt litteraturvetenskapligt och enbart tilltalande för en liten invigd krets. Med detta sagt är dock ”Jaget. En fiktion” en relativt smal bok som främst riktar sig till läsare som har ett intresse av litteraturhistoria och självbiografiskt skrivande.

Oberoende av vem som läser den bör man dock inte skynda sig igenom ”Jaget. En fiktion”, snarare bör kapitlen begrundas var för sig, i långsam takt. För insprängt i den till synes lätta texten gömmer sig en mängd frågor om människans självuppfattning. Lika mycket som det handlar om synen på författaren handlar det om synen på läsaren. Plötsligt handlar Elams essä inte bara om ett abstrakt jag, utan också om mig som läsare.  

Driven debut om osäkerhet

Wannabe. Sara Jungersten. Schildts förlag 2011. 222 sidor.

Att bli avslöjad som en wannabe är att bli avslöjad som någon som har ambitioner om att bli något man varken är eller kan bli. Med tanke på detta är det modigt av Sara Jungersten att döpa sin debutroman till just ”Wannabe”. Samtidigt som titeln är iögonfallande och lockande inbjuder den till förlöjligande – en egenskap som Jungerstens huvudperson Tove också kan sägas besitta. Den som frivilligt ställer sig på en scen framför hundratals blickar står också inför risken att göras till åtlöje eller kanske ännu värre, att mötas av likgiltighet. Men för Tove är lockelsen stark nog för att hon ska våga utmana ödet.

21-åriga Tove har en liten roll som sångare och dansare vid Wasa Teater, men drömmarna sträcker sig betydligt längre än så. Hennes vilja att komma in på scenskola och bli en seriös skådespelare är så stark att den lamslår henne, men den skapar också ambivalenta känslor gentemot dem som befinner sig utanför teaterkretsarna, i detta fall publiken: ”Tove föraktade dem för att de trodde på det de såg, och älskade dem för att de bekräftade henne.” Jungersten fångar skickligt Toves kluvenhet som verkar bottna i en rädsla att bli avslöjad. Det är inte så mycket omgivningen som verkar tycka att Tove är en wannabe som hon själv, och det är i detta romanens problemställning bottnar: hur ska man nå sin dröm om man på något plan samtidigt betvivlar att man är värd att nå den?

”Wannabe” är en välskriven intrigdriven roman med ett bra tempo, Jungerstens prosa är driven samtidigt som den aldrig hastar fram. Som huvudperson är Tove trovärdig, dynamisk och – uppfriskande nog – inte alltid särskilt sympatisk. Jungersten är inte rädd för att löpa linan ut, Tove tillåts vara både modig och rädd, talangfull och missunsam. Samtidigt går det lätt att känna igen sig i hennes behov av att tillhöra (och romantisera) teatersammanhanget – liknande scnener som Toves försök att verka självklar i öldiset på Ernst har definitivt sina paralleller i studiestäderna runt om i landet. Detta gör att berättelsen berör också långt utanför teatersammanhanget.

Det uppstår ofta en kanske ofrivillig komik när Jungersten beskriver Toves svårigheter att slappna av i sociala sammanhang, här försöker Tove verka bekväm tillsammans med en teaterkollega: ”Toves blick föll på en rolig bild inskickad av en läsare. Den föreställde en vit hund som hoppade på en liten studsmatta. Hons skulle kanske kunna säga något m den. Men hur skulle hon vinkla sitt uttalande? Skulle hon tycka att det var sött? Kanske det vore bäst att säga något om lokaltidningens otroligt banala innehåll?” Samtidigt sätter man nästan skrattet i halsen för Toves osäkerhet är så påtaglig.

Det är roligt att läsa en roman som är förankrad i Vasa och jag hoppas att Jungersten återkommer till staden i framtiden eftersom hon behärskar den som litterär miljö. Vasa, som ibland verkar vilja ge intrycket av att vara en större stad än vad den är, blir på ett plan dessutom analog till Toves strävanden, en parallell som ytterligare förstärker romanens känsla av utanförskap och längtan bort. ”Wannabe” är en debutroman skriven med säker hand, och ett välkommet inslag i den finlandssvenska utgivningen.