-
Redan som liten var jag en nörd men när det gäller fågelskådandet
odlar jag nörden i mig.
Författaren
Lars Sund och jag pratar om hans senaste bok ”En morgontrött
fågelskådares bekännelser” (2010) och har invecklat oss i en
diskussion om nördighet där vi sitter på en parkbänk i
Skolparken. Många känner Sund som författaren till Siklaxtrilogin
som består av romanerna ”Colorado Avenue” (1991),
”Lanthandlerskans son” (1997) och ”Eriks bok” (2003). I
trilogin låter Sund berättelserna myllra fram över såväl de
platta österbottniska åkrarna som över Klippiga bergen, och på
sätt och vis är Sund väldigt lik sina böcker. Den explosiva
berättarkraften som kan iakttas i hans romaner är ständigt
närvarande också i vårt samtal och det är föga förvånande att
Sund betraktar lusten att berätta som sin främsta drivkraft.
-
Varje
gång jag har skrivit en bok har jag har velat berätta något, men
samtidigt är det som om de flesta av mina böcker sakta har vuxit
fram av sin egen tyngd. Det har varit en mängd olika händelser och
infallsvinklar som så småningom har samlat sig till nånting som
jag har känt att jag har velat skriva om. I Siklaxböckerna låg de
historiska skeendena i fokus medan jag i romanen ”En lycklig liten
ö” ville berätta en allegori.
Också ”En lycklig liten ö” (2007) har en
verklighetsbakgrund, romanen berättar historien om vad som händer
när ett stort antal oidentifierade lik plötsligt flyter i land på
den fiktiva ön Fagerö. Under första världskriget hände just
detta bland annat på den svenska västkusten efter att den tyska och
brittiska flottan hade mötts i ett stort sjöslag på Nordsjön.
- Jag är väldigt intresserad av hur den gemensamma
historiska erfarenheten formar oss. I mitt nya projekt handlar det
återigen om att försöka komma till rätta med det förgånga och
med hur utvecklingen har påverkar det finländska samhället.
Sund bor sedan många år tillbaka i Uppsala och jag
undrar om det är lättare att närma sig de historiska ämnena när
man befinner sig utanför Finlands landsgränser.
- Jag tror det. Jag lärde mig ganska tidigt att
litteratur behöver distans, det är kolossalt svårt att skriva om
det man är mitt uppe i. Man måste befinna sig tids- och rumsmässigt
på ett visst avstånd för att det ska kunna bli vettigt, det är
åtminstone den känslan jag har. Därför tror jag också att det är
svårt att skriva den stora nutidsskildringen, helt enkelt eftersom
att vi befinner oss mitt i det.
Det kanske beror på att det tidstypiska ofta i
efterhand visar sig vara någonting överraskande som bara har
blivit till utan författaren medvetet har försökt pressa in det i
texten?
- Så är det alltid, skrivandet är oerhört
oberäkneligt och oerhört riskabelt. Det är väldigt svårt för
författaren själv att se vad han eller hon skriver. Många gånger
är de saker som läsare och recensenter tar fasta på i mina böcker
sådant jag själv har uppfattat som oviktigt och jag har alltid
tyckt att författaren själv är den sämsta uttolkaren av sitt
verk. Det kan förstås vara väldigt olika, det finns många bra
författare som arbetar väldigt medvetet och systematiskt, till
exempel Doris Lessing som i en intervju en gång avfärdade bilden av
att ens huvudpersoner tar över boken och styr dem åt sitt håll.
Hon berättade att hon helt enkelt gör en plan och skriver i
enlighet med den.
Sund laborerar själv ofta med flera parallella
handlingar i sina romaner vilket får mig att undra hur han håller
ihop allting.
- Det handlar både om att inte tappa geisten och att
inte tappa målet, att ha någon form av färdplan som man kan följa.
De flesta romaner som misslyckas gör det kanske snarare för att den
som skriver inte har orken att fullfölja visionen snarare än att
den inte har den språkliga begåvningen. Många har idéer men de
flesta gör ingenting av dem, för att fullfölja sina idéer måste
man ha en viss envishet.
Sund berättar att en författarkollega till honom ofta
brukar få höra av folk att de har så många bra idéer till
romaner och att kollegan då brukar svara ”det är bara att börja
skriva då!”. Jag föreslår att detta kanske har något att göra
med ouppfyllda drömmar. Att den som aldrig sätter sig ner och på
allvar försöker skriva kan behålla tanken om att de skulle kunna
bli fantastiska författare om de bara började skriva. Den som inte
utmanar den tanken kan behålla sin dröm.
- Det kan hända. Samtidigt är det svåra förstås
inte alltid att börja utan att fortsätta. Om man har skrivit ett
avsnitt kan det vara svårt att hitta det där förlösande som gör
att man kan gå vidare.
Hur vet du då när du ska sluta?
- Det var en fråga jag hade hoppats att du inte skulle
ställa! Ofta har jag nog åtminstone i teorin en slutpunkt som
romanen ska leda fram till och jag brukar ha slutet klart för mig
ganska tidigt. Men när jag skrev ”Colorado Avenue” upptäckte
jag att jag inte hade det och boken måste få en fortsättning. Sen
måste fortsättningen också få en fortsättning och så blev det
en trilogi, det hade jag inte tänkt från början. När jag sedan
skrev ”Eriks bok” bestämde jag mig för att jag skulle använda
Shakespeares gamla recept och slå ihjäl så många som möjligt i
slutet så att det inte kunde bli en fortsättning.
En mycket praktiskt tolkning av uttrycket ”kill your
darlings” kan man tycka. När Sund talar om sitt yrke är det
tydligt att han har lärt sig en hel del praktiska knep, något som
den långa erfarenheten har lärt honom.
- När man skriver ska man egentligen försöka
tänka sig att det är den första bok man någonsin skriver, man
borde intala sig att man börjar från noll. Men det gör man förstås
inte. För skriver man några böcker blir man väl i bästa fall
lite hantverksskickligare, det hoppas jag i alla fall.
Sund berättar att författaryrket för honom handlar
mycket om att vara envis och jobba hårt och, som han uttrycker det,
om att ha ett välutvecklat sittfläsk. Men dagens författare
förväntas också göra annat än att skriva. När vi kommer in på
skillnaden mellan det ofta ensamma skrivandet och det utåtriktade
bokturnerandet håller Sund med om att balansen mellan att jobba med
en bok och att sedan marknadsföra den är något ojämn.
- Man lever ett konstigt liv eftersom man ofta sitter
instängd i skrivarstugan och är ganska anonym under en lång
period. När en bok väl är utgiven kan det sedan i allra bästa
fall bli en hel del uppmärksamhet kring den och då ska man
plötsligt vara en oerhört offentlig person. Man förväntas vara
något slags mellanting mellan stå-uppkomiker och Dalai Lama
eftersom man idag förutsätts marknadsföra sig själv. Det är inte
egentligen negativt för det betyder att det finns en efterfrågan på
författare, men det märks väldigt tydligt att det har skett en
förändring, åtminstone sedan 1970-talet då man nästan betraktade
den lidande författaren med förakt.
Det är uppenbart att Sund själv inte har något emot
att tala om sitt yrke även om han är väldigt förtegen om sitt
pågående projekt. Han medger dock att nördigheten som vi
diskuterade tidigare har varit honom till stor nytta under det
senaste året.
- Man vet aldrig vilka underliga kunskaper man behöver
som författare, jag har ägnat en stor del av det här året till
att göra research för det jag skriver på nu. Det finns förstås
en viss risk med att kunna för mycket om ett ämne eftersom man
också måste tillåta sig att behålla vissa hål och luckor i
texten eftersm det är bra för läsarens fantasi. Skrivandet handlar
nästan mer om vad man inte ska säga än det man ska säga. Man
måste hela tiden behålla det outsagda och våga lita på att man
har lyckats stimulera sin sin eventuella läsares fantasi och sedan
ge honom eller henne utrymme att själv berätta vidare.
Faktaruta:
Lars Sund, född 1953 i Jakobstad, bosatt i Uppsala
Skriver helst just nu: Jag försöker lära känna
människorna och hitta trådarna i historien jag berättar i min nya
bok.
Gör när det behövs en paus i skrivandet: Tar en
promenad
Inspirerar just nu: Att försöka berätta en bra
historia, det är det ständiga grunden. Lyssnat på Torgny Lindgrens
uppläsning av romanen ”Minnen” i Sveriges Radio
Läser just nu: Ian Rankins ”Rebus sista fall”
Det kan hämma skrivandet: Mycket, men det är främst
en ständig kamp mot självkritiken som säger ”får man faktiskt
skriva så här?”
