En ödmjuk minnesteckning

Mitt liv som roman. Jan Henrik Swahn. Albert Bonniers Förlag. 2011.

Det självbiografiska minnet har varit ett återkommande ämne i litteraturen de senaste åren med titlar som Torgny Lindgrens ”Minnen” (2010) och Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit ”Min kamp” (2009-2010). Minns författaren rätt? Är den självbiografiska texten mer sann än romanen? Detta är bara ett urval frågor som problematiseras i ovannämnda böcker. Jan Henrik Swahns senaste bok ”Mitt liv som roman” börjar med en slående bild: Swahn har under hela sitt liv fört noggranna dagböcker, men plötsligt en dag går de förlorade i en brand. Det enda som återstår är Swahns egna minnen, och författaren beskriver sin lättnad: ”Åh, att få bli av med allt! Vilken pervers njutning, att få räcka ut tungan åt sig själv och utbrista: Tji fick du!”

Förlusten av dagböckerna är dock inte enbart författarens befrielse, det är också bokens snillrika ouvertyr. Eller borde jag kanske romanens snillrika ouvertyr? Att definiera ”Mitt liv som roman” som en självbiografi i traditionell mening ter sig irrelevant, detta eftersom Swahns uppdrag blir att levandegöra sina minnen. När han fäster de självbiografiska händelserna vid pappret formar de oundvikligen en berättelse. Det står författaren fritt att utelämna vad han önskar, de avsnitt han väljer att bädda in i sin text skapar en helhet som på sätt och vis kunde uppfattas som påhittad. Så där kan det väl inte ha gått till, kan man tänka. En poäng med ”Mitt liv som roman” är att det inte spelar någon roll. Det kan ha gått till just så, men det viktiga är att det är så som berättelsen ser ut. Den innehåller varken mer eller mindre än det som Jan Henrik Swahn har valt att skriva om.

För mig som febrilt försöker komma underfund med var jag vill befinna mig i världen är igenkänningsfaktorn i ”Mitt liv som roman” stor. Swahns tecknar en ömsint bild av sig själv som ung, som ständigt på resa med den gammalmodiga kofferten i högsta hugg och aldrig riktigt säker på om den där känslan inombords är lycka eller förvirring: ”Jag trivdes i Belleville, trivdes med att inte umgås med någon enda människa. Eller var jag förtvivlad?” Svaret på frågan är antagligen bådadera – det ständiga vandrandet och letandet efter platsen som ska få allting att falla på plats tycks driven både av en vilja att fly och en vilja att upptäcka.

I många avseenden beskriver Jan Henrik Swahn sig själv som extremt mottaglig för vardagslivets sammanträffanden. ”Min förmåga att tacka ja till vad som helst är känd i vissa kretsar.” säger han på ett ställe. Å ena sidan kunde dock hans inställning tolkas som väldigt medveten eftersom han med vilja ofta förstätter sig i situationer där möjligheten att råka ut för ”oförutsägbara” händelser är väldigt stor. Så bestämmer han sig exempelvis under en resa till Frankrike att promenera ända tills han kommer till havet för att sedan välja att gå till höger eller vänster för att se var han hamnar. Å andra sidan verkar han också ha en sensibilitet som gör honom uppmärksam på människorna omkring sig. Det verkar med andra ord inte bara som om han letar efter absurditeter utan snarare att han är ovanligt uppmärksam på dem. Som om han ville säga att de nog finns där ute, bara du vågar öppna dina grumliga ögon och se dig omkring.

”Mitt liv som roman” är en levande berättad historia där ögonblicksbilderna blir det som binder ihop de skeenden i Swahns liv som i en mer traditionellt berättad självbiografi hade fått stå i centrum. Swahns berättarröst är ödmjuk och närvarande, och när jag läser ”Mitt liv som roman” känns det faktiskt lite som om jag läser författarens dagbok. För när allt kommer omkring är det inte de nitiskt dokumenterade detaljerna som är intressanta, utan allt det andra, allt det där som hos de flesta ofta förblir onedtecknat.