Atwood skriver sig själv

Mitt nyfikna jag. Texter 1970-2005. Margaret Atwood (översättning Birgitta Gahrton). Prisma. 2007

”Att recensera andras verk tvingar en att undersöka sin egen smak, etik och estetik”, skriver Margaret Atwood (född 1939) i inledningen till textsamlingen ”Mitt nyfikna jag”. Atwood inledde sin karriär som författare under 1960-talet och har med åren kommit att bli en av vår tids mest lästa och älskade skribenter med romaner som ”Kattöga”, ”Tjänarinnans berättelse” och ”Den blinde mördaren”, varav den sist nämnda gav henne Bookerpriset år 2005. Under sin långa karriär har hon dock producerat mycket annat än skönlitterära texter, och i ”Mitt nyfikna jag” får läsaren smaka på både artiklar, recensioner och föreläsningar. Atwoods textsamling är indelad i tre avdelningar, händelser som Berlinmurens fall och 11 september står som gränsmarkörer, och läsaren får följa hennes utveckling som författare från 1970-talet fram till år 2005.

Det finns några centrala teman som återkommer i Atwoods texter vare sig de handlar om kvinnorörelsen eller någon av hennes författarkollegor som har gått bort. Tyngdpunkten ligger vid skrivandet, eller kanske snarare identitetsskapande genom skrivande. I Kanada är den litterära traditionen gammal men var länge osynlig, och många av texterna i ”Mitt nyfikna jag” handlar om frågor kring den kanadensiska identiteten, dess vara eller inte vara, och dess tillblivelse genom litteraturen.

Atwood grubblar även mycket över vad det innebär att som kvinna skriva in sig i en manlig litterär kanon och på vilka villkor den kvinnliga författaren tas emot av publiken. Hur ska man som författare kunna finna sig i att ständigt bli betraktad som sitt kön, som någon som måste ”vara gift, ha barn, se bra ut, vara välklädd, aktiv samhällsmedborgare och så vidare”. Atwood fortsätter: ”Jag förstod att jag var omöjlig som rollmodell. Men jag ville inte heller vara någon rollmodell, jag ville skriva. Man kunde uppenbarligen inte hinna med bådadera”. Enligt henne verkar det kvinnliga skrivandet i mångt och mycket handla om offer, den historiska synen bygger på tanken om att en kvinna som skriver inte kan vara kvinnlig: ”Om man vill vara kvinnlig måste man offra sin tunga som Lilla sjöjungfrun.”

Atwoods texturval presenterar var och en på sitt sätt en mängd frågor, dock utan att ge några färdig inslagna och rosettprydda svar. ”Mitt nyfikna jag” visar att många frågeställningar från sjuttiotalet och åttiotalet är aktuella även idag trots att de kanske har fått en annan yttre form. Genom texternas spännvidd har läsaren möjlighet att på ett väldigt konkret sätt återknyta till vad som tidigare sagts, och på detta vis skapas även en dynamisk och spännande bild av författaren själv. Atwood framstår både som vis och samtidigt lite busigt ungdomlig.

”Mitt nyfikna jag” är en rätt så omfångsrik samling texter som dock verkligen ger mersmak, att läsa den känns på lite som att rusa genom de kanadensiska skogarna så som de är skildrade genom Atwoods ögon. När skogen tar slut och det är dags att tänka igenom alla nya intryck står en ståndpunkt och lyser starkare än de andra: det enda någon verkligen kan utforska är den egna personen. Genom urvalet av texter i ”Mitt nyfikna jag” lyckas Margaret Atwood med just detta, samtidigt som hon även manar läsaren att gripa tag i sitt eget jag. Eller som hon själv formulerar det: ”Genom att lyssna på andras berättelser lär vi oss att formulera våra egna.”