Litteratur. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Bodil Malmsten. Finistère. 2006.
Det första jag slås av när jag håller i Bodil Malmstens nya bok är hur vacker den är. Pärmen är guldfärgad och har rundade kanter, och på dess insida finns små fack i ett tjockt, naturvitt papper som ser handgjort ut. Själv kallar Malmsten verket för en loggbok, och det tycker jag är en mycket passande beskrivning. Hon har samlat anteckningar som hon har gjort under en tid när hon har rest flitigt men motvilligt mellan hemmet i Frankrike och förpliktelserna i Sverige. Som en ytterligare dimension vid sidan av hennes vardagsbetraktelser får läsaren ta del av ett ganska stort antal stämningsskapande fotografier, de flesta tagna av författaren själv.
Låter det sockersött? Det kanske verkar så vid första anblicken, men tar man sig en närmare titt hittar man snart Malmstens iakttagelser som lyser av hennes humoristiska självdistans. Hon berättar anekdoter, gör upp listor med tankar hon har antecknat den senaste tiden, skriver DVD-dagbok, citerar poesi. Mer än en gång återkommer hon till fenomenet bloggar, och man kunde kanske säga att hennes bok till uppbyggnaden på många sätt påminner om en blogg, dock inte en sådan där dagens middagsmat och barnens strumpstorlekar dryftas, utan snarare vardagsiakttagelser som även andra än bästa väninnan har glädje av att läsa.
”Det finns bara ett sätt att lagra och hantera information”, skriver Malmsten, ”och det är att lägga allt på minnet för att sedan vid behov kunna ta fram det." För att kunna göra det är det tre saker man måste lära sig. Tyvärr är det ingen som vet vilka de är.” Det här är en väldigt typisk och i mitt tycke underhållande kommentar som författaren fäller när hon till synes talar om datorer och teknologi. Närvaron av internet, datorer och USB-minnen är väldigt märkbar, hon tampas med tekniken men accepterar dess närvaro.
Eftersom hon bor i Frankrike är hon beroende av internet för att upprätthålla kontakten med sina svenska kollegor och vänner, det är där hon på sätt och vis lever sitt liv. I trädgården utanför härjar mullvadarna som ödelägger hennes gräsmatta mer och mer för varje besök i Sverige. Trädgårdsarbetet får ge vika för det nöje hon får av att se på film och skriva. Angående sitt filmtittande konstaterar hon att ”många tycker att det är patetiskt med äldre kvinnor som sitter vid sina DVD-spelare och dyrkar yngre män som Viggo Mortensen…” men att dessa har fel. Hon påpekar att det inte är hälften så patetiskt som de äldre män som inte låter det stanna vid filmtittandet, ”utan måste förföra varenda vacker kvinna som behagar dem för att bekräfta något som ändå aldrig går att bekräfta utifrån.”
Malmstens syn på sig själv som författare är väldigt kluven, hon behärskar bevisligen skrivandets konst men ställer sig märkbart likgiltig till de utmärkelser och uppdrag hon får. Litteraturkritiker är av ondo menar hon, vad har de för rätt att kritisera någon annans skapande? Samtidigt är hon själv medveten om sitt eget förhållningssätt gentemot andra författare, och även mot det faktum att en ny bok idag måste marknadsföras för att kunna sälja. Hon går således med på att bli intervjuad och delta i diskussioner även om hon säger sig hata det. Man kan dock undra vad hon skulle göra utan dessa tillställningar, nu kan hon (om inte annat) använda dem som stoff i sitt skrivande. Är det här en mellanbok, frågar hon sig, förlaget ser åtminstone dylika verk som ”mellanböcker”. Men tänk om det här är den ”riktiga” boken? När hon diskuterar förlagens och bibliotekens behov av att kategorisera böcker deltar hon samtidigt i en debatt om bokbranschen och på vilket vis förlagen till så stor utsträckning styr ”sina” författare.
Hör bara hur… är en mysig bok som jag gärna skulle ge som gåva, låna ut, läsa om och citera. Malmsten balanserar på en lugnets och självdistansens plattform samtidigt som hon tar upp en hel hög med ämnen av vitt skilda karaktär. En av tankarna som hon har antecknat under rubriken ”Anteckningar från mellandagar” är som en spegel av mina intryck: ”Att hantera sin vardagsförtvivlan och skrapa ihop lite vardagsvärdighet. Att inte skräpa ner med sin vardagsdesperation.” Malmstens bok är som ett gammalt smycke som inte är mycket värt i pengar men vars emotionella värde är enormt, bär man det känns vardagen genast ljusare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar